Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård

Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård (2022)
1 kg och 777 sidor inleds 1986. Det är året för Tjernobylkatastrofen, Challengerolyckan och Palmemordet, men också ett år som präglas av en djup regeringskris i Norge. Syvert Løyning, en ung man i tjugoårsåldern som precis har återvänt hem till huset där han vuxit upp, drömmer en natt om sin döde far. Men det är något som inte stämmer. När han de följande dagarna börjar att söka igenom faderns efterlämnade saker får han också upp flera tidigare okända spår som alla leder till Sovjetunionen.

Romanens andra del utspelas trettio år senare i Ryssland. Biologen Alevtina åker tillsammans med sin lille son till Samara för att där fira sin fars åttioårsdag. Som ung ställde hon många existentiella frågor men under de senaste åren har livet allt mer handlat om att försöka få ihop vardagen. Hennes vän Vasilisa är poet och går snarare åt rakt motsatt håll: hon är nämligen fullt sysselsatt med att skriva en bok om en tro på evigt liv.

Första halvan en välskriven tidsresa från 1986, kläder, musik, mat. Knausgård skriver vackert, noggrant och detaljerat. Syvert är ganska noggrann också, han tar hand om sin lillebror och mor, nu när han är hemma från lumpen, där han hade varit kock. Det händer kanske inte så mycket i boken men är ändå en blandvändare. Knausgård slutar med riktig cliffhanger, bara att fortsätta med tredje delen.

"Jag var inte säker på om det gick att panera fiskfilé som hade varit fryst. I det militära hade fisken alltid varit färsk, men det borde inte betyda något, poängen med att frysa in mat var väl att den var som ny när man tinade den?
    Jag satte på potatisen, fyllde en skål med mjöl, en med ägg och en med ströbröd, skalade morötterna och började riva dem, hämtade en påse frysta ärtor i källaren, skar upp ett par citroner och dukade innan jag vred upp plattan under stekpannan på fullt och hällde i lite olivolja och en klick smör som seglade ut i den tjocka oljan medan den sakta smälte, samtidigt som jag saltade och pepprade filéerna och började vända dem en efter en i mjöl, doppa dem i ägg och så vände dem i ströbrödet. Smöret i stekpannan var nötbrunt och fint. Jag vred ned värmen lite och lade i de två första bitarna. Det fräste till. Stekoset fyllde köket och jag öppnade fönstren på vid gavel medan jag tänkte att jag måste komma ihåg att få fläkten lagad. Jag lyfte lite på en av filéerna med stekspaden. Den var brunsvart i ena kanten, på gränsen till bränd.
    Mamma kom in i köket. Hon såg bättre ut men lite trött.
   - Mm, det ser gott ut, sa hon.
   - Det är ett sicilianskt svartfiskrecept, sa jag." (sid 246)