Skammen av Annie Ernaux

Skammen (La honte 1955) av Annie Ernaux börjar med: "Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor." Här berättar hon om den traumatiska händelse som kom att prägla hennes liv. Osentimentalt och självutlämnande återskapar hon runt denna våldsscen den värld som var hennes år 1952: den dominerande modern, den kuvade fadern, det enkla hemmet i den lilla staden i Normandie, arbetarklassens sociala regler och koder, privatskolans religiösa - känslan att vara en klassfiende i sin egen familj - känslan att för alltid gå in i skammen ...
Ju mer Ernaux dyker ner i historien desto mer begriper hon vilket spänningsfält föräldrarna levde i. Mellan önskan om social framgång och skammen över var de kom ifrån. Samtidigt skildrar Ernaux sin egen skam och strävan efter att slippa undan konventionerna hon vuxit upp med och istället följa sin egen längtan efter ett helt annat liv än föräldrarnas.

En känsla jag känner igen:
"Efteråt har den söndagen lagt sig som ett filter mellan  mig och allt jag upplevde. Jag lekte, jag läste, jag uppförde mig som vanligt men jag fanns ingenstans. Allt hade blivit artificiellt. Jag hade svårt att lära mig läxorna som jag förut bara hade behövt läsa igenom en gång för att kunna. En överdriven noggrannhet som inte fäste sig vid något hade ersatt min tidigare nonchalans - den begåvade elevens nonchalans som litar på sin lätthet att lära." (sid 13)