November av Gustave Flaubert

November (1842) av Gustave Flaubert berättar om den kärlekskranke ynglingen som har burit sin oskuld som en hemlighet, men som äntligen upptäcker den fysiska kärleken. Naturligtvis blir det i en ädel skökas rutinerade famn; han har drömt om en orgie av sinnlighet, hon har under ett livs smutsiga prostitution längtat efter den rena ömma kärleken, och så korsas deras linjer ett helt dygn för att omedelbart åter skiljas för alltid. Nu vet han att den fysiska kärleken endast kan ge tillfredsställelse för stunden och han är genast färdig att längta tillbaka till den tid då famntaget ännu var en illusion.

   - Kommer ni tillbaka?
  - Kanske!
   Och jag gick, luften livade upp mig, jag tyckte att jag förändrats helt och hållet och att alla borde se på mitt ansikte att jag inte längre var samma människa. Min gång var lätt, stolt, nöjd, fri, jag hade inget mer att lära, intet att uppleva, intet att önska i livet. Jag gick hem, en evighet hade förflutit sedan jag gått hemifrån, och jag gick upp i mitt rum och satte mig på sängen, överväldigad av min dag som tyngde på mig med en otrolig vikt. Klockan var kanske sju på kvällen, solen höll på att gå ned, himlen stod i lågor och horisonten flammade röd över hustaken. Trädgården som redan låg i skuggan var full av vemod, gula och orangefärgade fläckar flämtade i vinkeln mellan trädgårdsmurarna, höjde sig och sänkte sig i buskarna, marken var torr och grå. (sid 61)