Kajak-byggerskan av Gunilla Cullemark

    - En bok.  
    - Bok och bok. Det låter så pretentiöst, jag ska inte trycka den, det är mer något självbiografiskt... Det är någon slags research i mig själv. Tankar mest. Jag vet inte. En ytlig bekant, Örjan, är väldigt intresserad av släkthistoria. Han uppmanar mig att skriva ner en slags essä om hela tjocka släkten. Och så mejlar jag till en kompis som jag lärt känna på internet. Fast det hör inte ihop med det andra. Vad ska jag säga. jag blir på något vis upprymd, eller kanske inte upprymd, men något annat... av skrivandet och alla orden.  
   - Fullfölj den. Man ska inte lämna något halvdant. (sid 156)

Med skräckblandad förtjusning började jag läsa Kajak-byggerskan (2020) av Gunilla Cullemark. Jag läste den från pärm till pärm. Förhandsreklamen hade antytt en kärleksroman, en feelgood mer avancerad än en 'harlequin'.

Namnet på boken antydde något annat. Jag har själv byggt en kayak (trä, glasfiberduk och epoxi), och funderade; Varför gjorde jag det? Den här boken handlar inte om kayakbygge (kanske lite iallafall), utan den handlar om en inre resa, om en kvinna i sina bästa år som tar sig ur den djupaste livskris, som man kan tänka sig. Hon finner hjälp, energi och livslust i sig och sin omgivning, samtidigt som hon dokumenterar självbiografiskt.

Hon startar ett projekt (ett kayakbygge) som en livlina. Hon genomför något som hon inte behärskar, kastar sig ut i det okända, genom att jobba med händerna och känslor på ett kreativt sätt. Hon ger sig hän mot det nya. Jag rekommenderar boken varmt och innerligt! och undrar lite om inte denna bok kan vara ett underlag till ett manuskript för en svensk långfilm. Boken har alla egenskaper som krävs; ett målande språk, livskris, underbara normala karaktärer och en härlig feelgood-upplösning. Det enda jag saknar, är att huvudpersonen tar sin kajak, paddlar i gryningen mot sin nya livskamrat i AUSTRALIEN.

Gästbloggare B.

makens kajakbygge av annan modell