Knutar (2025) av Gunnhild Øyehaug.
En man är bunden vid sin mor med en navelsträng som inte kan klippas, en missnöjd hjort längtar efter att bli sedd. Från den unge Rimbauds invecklade passioner till en hel familjs skandalösa försvinnande - dessa historier är lika morbida som utsökt komiska. Absurditeten kan när som helst visa sig i det vardagliga, katastrofen i det allra tryggaste. Med häpnadsväckande lätthet och människokännedom rör sig Gunnhild Øyehaug genom alla de trassliga, hopplösa och oundvikliga konflikter som finns där kärlek och begär finns.
Från fyren
Man växer upp på en fyr, som växer upp från ett undervattensskär. När man var riktigt liten fick man bara gå omkring vid fyren med ett knutet kring midjan, och när det var flod var den helt omsluten av vatten. När det var storm var det omöjligt att gå ut från fyren, och det enda fönstret man kunde öppna var det lilla fönstret på toan, och där stod man med slutna ögon och fick saltvatten och äntligen, äntligen, frisk luft i ansiktet. Som enda lekplats hade man en trappa, en spiraltrappa som snodde sig genom fyrtornets fyra våningar; det var ens lekplats, ens trädgård, fjäll, dal och landsväg. (sid 57)
