En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg (1949-2026)

"Sedan satte hon [svärmor] på radion, lagade middag. Visslade när hon stekte köttbullar eller kokade dillkött, helst på lamm.
   Det var som att komma hem till det som var motsatsen till mitt vanliga hemma.
   Ingen deprimerad mamma under rött vaddtäcke, inget kök fullt av sopor, fläckar och håglöshet.
   En alldeles ren plats som luktade såpa och drömmar." (sid 26)

En dag ska jag ta mig någon annanstans (2011) av Karin Thunberg berättar om kvinnan som ser tillbaka på sitt liv, hon börjar 1970 när hon gifter sig, istället för att förändra världen. Ingen pilgrimsvandring, istället en fotvandring bakåt i hennes eget liv. Svärmor är helt annorlunda än egen mamma.

"Långsamhet kräver träning. Är man van vid att störta fram kan man inte helt plötsligt lägga i en ny, lägre växel.
   En människa fungerar inte som en bil. Inte ens som en cykel.
   Därför har jag bestämt mig för att gå, inte komma fram fortare än benen, orken - och modet - bär mig. Min röda cykel har kommit ner från Stockholm men den får vila på gården, fast vid cykelstället med en tjock kätting." (sid 37)

Ingen dagbok, bara korta anteckningar i almanackor för viktiga klockslag, möten, jobb, det vardagliga, bevisligen också 1970. Allt i IKEA-kassen, och böcker av Anders Paulrud, den enda författaren hon orkar med när de egna orden tar slut. En resa i 1970 med journalistjobb, kärlek, den tidens författare och musik. Nu 61 år och inte längre rädd för att bli som sin mamma.

   "Jag är rädd. Livrädd att han ska lämna mig, ha tröttnat på mig, gå vidare till en kvinna som vill föda hans barn nu, omedelbart, utan en massa ångest och tårar.
   Utan honom är jag ingen. Vetskapen att det är vi som ska dela livet fanns där redan från början. Ingick i allt det andra, det overkliga. Inte var vi ett ungt par som gick på en tråkig svensk gata  den första kvällen vi träffades." (sid 67)

Aldrig mer september av Elizabeth Bowen

"Vem kunde väl ha trott att irländarna skulle så illojala - jag menar förstås de lägre klasserna! Jag minns att mor 1916 sa - ni vet, när det där ruskiga upproret bröt ut - ja, hon sa: 'Det här har varit en chock för mig, jag kommer aldrig mera att ha samma känslor för irländarna!' Ser ni, hon hade lärt alla oss ungar att vara så kära i irländare och irländska visor." (sid 55)

 Aldrig mer september (The Last September 1929) av Elizabeth Bowen börjar med när Sir Richard och Lady Naylor välkomnar sina gäster Hugo och Francie Montmorency till deras hus Danielstown i Cork Irland. Tebjudningar och tennisturneringar. Den unga föräldrarlösa Lois bor med dem, hon bjuder även sina vänner - som är ganska glupska, hallonen tar slut.
"Hon fick så trevliga vänner i skolan i England, men tänk sådan otur, de får aldrig komma hit. Något som stått i tidningarna när det gällde England att tro att det är osäkert här i landet." (sid 67)

Det är det krigiska året 1920, striden mellan de brittiska polistrupperna och de nationella irländska rebellerna. I bakgrunden känns oroligheterna: Den irländska Lois blir kär i den unga subaltern i den brittiska garnisonen. Men det finns åsikter om att han inte är något passande parti.
"Du förstår, han är van vid engelska flickor som är mycket fria, jag tror knappt det finns något som de inte tillåter en man att säga, och de blir kyssta innan de blir förlovade." (sid 81)
Krig är aldrig bra. Det blir slut på festerna, det blir aldrig mer september på Danielstown i Cork.

Gubbas hage av Kerstin Ekman

Gubbas hage av Kerstin Ekman skriver om sitt favoritställe, en bit hagmark där hon vandrat. Många av hennes vänner är borta. Hon berättar om ängsmarken och dess artrikedom som hotas av utarmning och försvinnande. Ekman är mycket kunnig om växter och deras historia. Henry David Thoreau är en av idolerna, Walden : Konsten att vandra är en av favoriterna, hon till och med döpte sin kanadensare efter Thoreau. Det blev många tysta utfärder på fjällsjön där man kunde se bäver, tjäder, utter och andra varelser.

Ekman nämner den brittiske naturfilosofen Terry Gifford som skriver i essän Pastoral om sin utflykt till Peak District som ligger mellan industristäderna Sheffield och Manchester, nu nationalpark - där yngste son bergsklättrat. Ekman blandar växtböcker, äldre litteratur, olika författare och egna naturbeskrivningar. Angenäm Slow Reading.

Historieläraren av Matt Haig

"Havtorn. Det är galet. Smakar skit. Prova."
  Det fantastiska med Hendrich var att han levde i takt med tiden. Det hade han alltid gjort, tror jag. I alla fall sedan 1890-talet. För många århundraden sedan, när han sålde tulpaner, hade han säkerligen varit likadan. Det var märkligt. Han var äldre än någon av oss andra, men han höll sig alltid à jour med den tidsanda som just då råkade sväva omkring. (sid 17)

Historieläraren (How to Stop Time) av Matt Haig är en tidsresa med Tom Hazard, en barnlös 41-åring som bär på en hemlighet; att han har anageria som betyder att han åldras mycket långsamt. Han har levt mest ensam, kär en gång i Rose runt 1623, och levt från den elisabetanska tiden 1558-1603 genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London, dit han vill igen. Han har sett världen förändras många gånger, så det enda han längtar efter är ett helt vanligt liv och jobba som lärare på högstadiet.

Hon var, visade det sig, en extremt begåvad och nyfiken läsare. Vi ägde bara två böcker, men dem läste hon om och om igen. Vid sex års ålder kundehon läsa Edmund Spensers Älvdrottningen, första bandet, och när hon var åtta kunde hon citera Michel de Montaigne - jag hade en engelsk översättning av hans essäer som jag hade skaffat många år tidigare på Soutwarks onsdagsmarknad. Boken var lite trasig, sidorna hade börjat lossna från ryggen, och jag hade fått den för två penny. En gång när Rose rörde vid min hand sa Marion: "Om det finns något sådant som ett lyckligt äktenskap är det för att det snarare påminner om kamratskap än kärlek." Eller när hon fick frågan om varför hon såg så sorgsen ut: "Mitt liv har varit fullt av förskräckliga olyckor, av vilka de flesta adrig har inträffat."
    "Det är väl Montaigne, är det inte?"
    Och hon nickade nästan omärkligt. (sid 254)