Det fallna imperiet : Ryssland och väst under Vladimir Putin

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

Flicka, kvinna, annan (Girl, woman, other 2022) av Bernardine Evaristo, vinnare av Bookerpris, är en kollektivroman där tolv öden interfolieras. Tillsammans skapar rösterna ett modernt körverk som tagit världen med storm. En fin bladvändare med allvar och humor. Amma är en radikal pjäsförfattare som i medelåldern ser sin karriär ta fart. Nu ska hon sätta upp en pjäs på National Theatre, ett genombrott som förunnats få svarta dramatiker. I publiken sitter gamla vänner och partners, var och en med sin egen historia, och med olika erfarenheter av att leva som svart i England. Jag är glad att jag blev tipsad om boken, impad av översättare Niclas Nilssons arbete.

Juryn för Bookerpriset: "En imponerande, stark roman om svarta familjer i Storbritannien, om deras kamp, smärta, skratt, längtan och kärlek. Stilen är passionerad, rakbladsvass, full av energi och humor."

   "för många år sedan räknade hon med att bli utkastad så fort hon vågade sig in genom dörren, en tid då folk verkligen klädde upp sig när de gick på teater
    och rynkade på näsan åt alla som bröt mot klädkoden
    hon vill att folk ska komma nyfikna till hennes pjäser, skiter fullständigt i vad de har på sig, har i vilket fall sin egen far-åt-helvete-stil, som har utvecklats, det är sant, bort från de klyschiga jeansen, Che Guevara-baskern, palestinasjalen och den ständigt närvarande knappen med två sammankopplade kvinnosymboler (snacka om att basunera ut det, tjejen)" (sid 11)

Dit antiloper kommer för att dricka av Peo Bengtsson, Valle Wigers

Dit antiloper kommer för att dricka (2022) av Peo Bengtsson, Valle Wigers, en bok som ifrågasätter moral och identitet. Vem är offer och vem är förövare? Vad är en människa beredd att göra för att rädda sig själv? Kirsten lämnar sitt gamla liv bakom sig och reser till Bali för att bearbeta en hastig och oväntad sorg. När hon landar i paradiset möter hon den mystiske och tilldragande Max, en man som bär på mörka stråk inom sig. De inleder en affär. Efter en fruktansvärd händelse där Kirsten tvingas ta till våld för att överleva, hjälper Max henne ur knipan - på villkoret att hon börjar jobba i hans verksamhet. Hon accepterar men priset blir skyhögt. Ett litet misstag kan kosta henne livet.

   "Men så kom humörsvängningarna, på en sekund kunde en situation förändras, de satt i bilen och skojade om något, hennes hand på hans lår, hon kommenterade byn de körde igenom, eller föreslog att de skulle stanna och dricka en läsk i ett gatustånd. Plötsligt kunde han få ett drag av ondskefullhet, skiften från uppsluppen glädje till det mörkaste svarta kom på ett ögonblick. Ögonen mörknade, han blev sur, onåbar och tvär. Max tog bort hennes hand från honom. Korrigerade vad det än var hon hade sagt eller gjort och sedan var stämningen förstörd ända till han sken upp igen. Då var det som om irritationen aldrig hade existerat." (sid 50)

Redan alldeles i början av boken blir det en obehaglig känsla, den trevlige mannen som spanat in Kirsten redan vid ankomsthallen i Bali och gör henne osäker. Kirsten resväska försvann och han hjälper anmäla det och fixa ny mobil. De fick några underbara dagar på ön. Han är belevad, trevlig och öm, även om hans personlighetsskiftningar skrämmer henne.
Kirsten ville gå vidare, hänga med en grupp surfare, lära sig och uppleva något nytt, gå vidare och glömma det som varit. Hon har redan bokat båt när det händer något oväntat obehagligt och skrämmande och hon får panik. Hon känner ingen så hon ringer till Max, som egentligen inte har tid med henne. Men han hjälper henne. Flykt, ensam men övervakad över havet av en tyst mobil, kolla batteriet, rädsla, vem kan man lita på. Författarna är duktiga på att skapa olika stämningsskiftningar med ganska små medel, från välbehag till rysningar. Så fort man börjar mysa i läsfåtöljen skiftas stämningen. En välskriven riktigt spännande bladvändare.

Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård

Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård (2022)
1 kg och 777 sidor inleds 1986. Det är året för Tjernobylkatastrofen, Challengerolyckan och Palmemordet, men också ett år som präglas av en djup regeringskris i Norge. Syvert Løyning, en ung man i tjugoårsåldern som precis har återvänt hem till huset där han vuxit upp, drömmer en natt om sin döde far. Men det är något som inte stämmer. När han de följande dagarna börjar att söka igenom faderns efterlämnade saker får han också upp flera tidigare okända spår som alla leder till Sovjetunionen.

Romanens andra del utspelas trettio år senare i Ryssland. Biologen Alevtina åker tillsammans med sin lille son till Samara för att där fira sin fars åttioårsdag. Som ung ställde hon många existentiella frågor men under de senaste åren har livet allt mer handlat om att försöka få ihop vardagen. Hennes vän Vasilisa är poet och går snarare åt rakt motsatt håll: hon är nämligen fullt sysselsatt med att skriva en bok om en tro på evigt liv.

Första halvan en välskriven tidsresa från 1986, kläder, musik, mat. Knausgård skriver vackert, noggrant och detaljerat. Syvert är ganska noggrann också, han tar hand om sin lillebror och mor, nu när han är hemma från lumpen, där han hade varit kock. Det händer kanske inte så mycket i boken men är ändå en blandvändare. Knausgård slutar med riktig cliffhanger, bara att fortsätta med tredje delen.

"Jag var inte säker på om det gick att panera fiskfilé som hade varit fryst. I det militära hade fisken alltid varit färsk, men det borde inte betyda något, poängen med att frysa in mat var väl att den var som ny när man tinade den?
    Jag satte på potatisen, fyllde en skål med mjöl, en med ägg och en med ströbröd, skalade morötterna och började riva dem, hämtade en påse frysta ärtor i källaren, skar upp ett par citroner och dukade innan jag vred upp plattan under stekpannan på fullt och hällde i lite olivolja och en klick smör som seglade ut i den tjocka oljan medan den sakta smälte, samtidigt som jag saltade och pepprade filéerna och började vända dem en efter en i mjöl, doppa dem i ägg och så vände dem i ströbrödet. Smöret i stekpannan var nötbrunt och fint. Jag vred ned värmen lite och lade i de två första bitarna. Det fräste till. Stekoset fyllde köket och jag öppnade fönstren på vid gavel medan jag tänkte att jag måste komma ihåg att få fläkten lagad. Jag lyfte lite på en av filéerna med stekspaden. Den var brunsvart i ena kanten, på gränsen till bränd.
    Mamma kom in i köket. Hon såg bättre ut men lite trött.
   - Mm, det ser gott ut, sa hon.
   - Det är ett sicilianskt svartfiskrecept, sa jag." (sid 246)