"Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta." Läs: HÄR.
Eller som man säger om Claude Simon:
Intriger oväsentligt, språket underordnat. Slutet, hur det går oviktigt.
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra. Men varför avslutades aldrig somliga böcker? Svaret på frågan leder in på död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. ”Bränn allt!” sa Kafka, Ovidius och Mallarmé på dödsbädden, men eftervärlden struntar glatt i deras önskan. Vissa böcker blev liggande av rädsla för repressalier eller att misslyckas. Vissa litterära skapelser var för hemska till och med för Strindberg. Somliga författare vill helt enkelt att det roliga aldrig ska ta slut och vägrar därför att bli klara, som Tolkien. Andra författare, som Baudelaire och Camus, låter med flit bli att skriva rätt böcker, utan nöjer sig med att ha fått kasta ner den briljanta idén i en anteckningsbok. De böckerna väntar fortfarande på att bli skrivna. Här möter vi dem alla. Hanna: HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar