Ingenbarnsland (2012) av Eija Hetekivi Olsson, nominerades till Augustpriset.
2026 års Göteborg läser-bok, finns eget bokmärke.
Boken utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.
Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.
Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.
Nästa morgon hämtade hon termometern, tänkte fejka feber för att slippa skolan.
Några finneföräldrar skulle vara med under dagen för att se hur lektionerna såg ut för dem i fyrannu när svenska Maggan hade börjat jobba ihop med majen. De ville inte att någon skulle förstöra det finska och hon ville inte se dem där och inte höra dem heller, för hon hade hört dem förr. Hört Jaanas pappa säga "Svennar och svartskallar, bögar och babianer." Hört pappas polare säga samma sak och "Åk tillbaka till djungeln och ät bananer."
Hon tyngde termometern mot glödlampan ovanför sängen (sid 85)
