Jordskalvet (Le jour du séisme 1999) av Nina Bouraoui
Med havet som symbol, det enda som egentligen ligger mellan henne och Algeriet, förklarar Bouraoui hur allting samtidigt kan finnas nära och långt bort. Och tillsammans med en otroligt rytmiskt skicklig interpunktion förmedlar hon också jordskalvet genom texten, då den poetiskt ryckiga rytmen och de uppryckta fragmenten skapar en läsning som bäst kan liknas vid ett skalv. En prosalyrisk och poetiskt fragmentarisk roman.
Min barndom öppnar trädgården, el boustain. Min barndom föreskriver och påbjuder. Den bygger en skola, el madrassa. Den tar och ersätter. Den skriver, bataba. Barndomen är en öppen plats. Den är, uppburen. Den är, i närheten. Den blir en kropp, en röst, en riktning. Den bär två ansikten. Den existerar, fortfarande. Den svämmar över. Den ryms på en dag. Den blir kvar, för alltid. Den överförs. Den skapar - åmala - minnet.
Min barndom slukar mitt liv. (sid 44)
