Skammen av Annie Ernaux

Skammen (La honte 1955) av Annie Ernaux börjar med: "Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor." Här berättar hon om den traumatiska händelse som kom att prägla hennes liv. Osentimentalt och självutlämnande återskapar hon runt denna våldsscen den värld som var hennes år 1952: den dominerande modern, den kuvade fadern, det enkla hemmet i den lilla staden i Normandie, arbetarklassens sociala regler och koder, privatskolans religiösa - känslan att vara en klassfiende i sin egen familj - känslan att för alltid gå in i skammen ...
Ju mer Ernaux dyker ner i historien desto mer begriper hon vilket spänningsfält föräldrarna levde i. Mellan önskan om social framgång och skammen över var de kom ifrån. Samtidigt skildrar Ernaux sin egen skam och strävan efter att slippa undan konventionerna hon vuxit upp med och istället följa sin egen längtan efter ett helt annat liv än föräldrarnas.

En känsla jag känner igen:
"Efteråt har den söndagen lagt sig som ett filter mellan  mig och allt jag upplevde. Jag lekte, jag läste, jag uppförde mig som vanligt men jag fanns ingenstans. Allt hade blivit artificiellt. Jag hade svårt att lära mig läxorna som jag förut bara hade behövt läsa igenom en gång för att kunna. En överdriven noggrannhet som inte fäste sig vid något hade ersatt min tidigare nonchalans - den begåvade elevens nonchalans som litar på sin lätthet att lära." (sid 13)

Åren av Annie Ernaux

"Efter kriget, vid de ändlösa sittningarna vid bordet under helgdagarna, mitt bland skratten och och utropen, vi hinner dö tids nog! var det andra människors minne som placerade oss i världen." (sid 30)

Åren (Les années 2020) av Annie Ernaux är en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författarens uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Men det är inte en genomsnittlig självbiografi, utan ett slags egensinnigt kollektivt minne. Ernaux uppfinner en ny stil som är subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre - den kollektiva självbiografin - för att på så sätt fånga tidens gång, står det i bokens omslag.

"En repertoar av vanor, en uppsättning kroppsrörelser formade av barndomar ute på fälten, ungdomsår på verkstäder, föregångna av avdra barndomar, ända tills minnet tar slut:    
    äta ljudligt och visa upp matens gradvisa metamorfos innuti den öppna munnen, torka sig om munnen med en bit bröd, torka upp såsen så omsorgsfullt från tallriken att denna skulle kunna ställas in i skåpet utan att diskas först, slå med skeden i botten på skålen, sträcka på sig i slutet av middagen." (sid 31)

Boken innehåller så mycket, ett helt liv, börjar med korta minnesfragment, Det svartvita fotot på en liten flicka, författaren själv. I bokens baksida: Ernaux behandlar teman som den katolska prydhetens kollaps, sekulariseringens framfart, p-pillret, abortfriheten och kvinnans frigörelse. Ett annat viktigt tema är hur vi lämnat skammen bakom oss och gått in i ett allt extremare konsumtionssamhälle. Ernaux oslagbart träffsäkra essä över samtiden, efterkrigstidens Europa, närmast som ett lackmuspapper över var vi befinner oss idag: i en tid av klasskillnader, populism, sönderfallande landsbygd och alienering. Åren har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete På spaning efter den tid som flytt, men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv. En bok att läsa långsamt, läsa om, fundera, minnas själv; det man upplevt, läst, hört historier.

Pirkko Saisio i Göteborg

Pirkko Saisio är aktuell på svenska med Motljus, andra delen i hennes hyllade Helsingforstrilogi. Böckerna handlar om en egensinnig konstnärs uppväxt och identitetssökande under 1950-70-talet i arbetarklassens Sovjettillvända Helsingfors. Saisios böcker har blivit viktiga klassiker inom den finska hbtq-litteraturen och hon har banat väg för en ny generation queera författare. Hon har hyllats för sin ärliga och nakna skildring om att inte passa in i traditionella könsnormer och om att hitta sin egen plats som konstnär, lesbisk och queer.
Pirrko Saisio (1949) är författare, skådespelare, regissör och professor i dramaturgi. Hennes film Orenda (2025) där hon både medverkar och skrivit manus, tillsammans med sin partner regissören Pirjo Honkasalo visades på biografen Roy förra året. Hennes böcker har fått stort genomslag både i Finland och internationellt, där Saisio jämförs med författare som Annie Ernaux och Karl Ove Knausgård. I samtal med Pekka Heino, konferencier och moderator.