Sinnenas tid av Annie Ernaux

"jag aktade mig för att lämna något spår av mig på hans kläder och jag gjorde inga märken på hans hud. Det berodde lika mycket på min önskan att skydda honom mot scener från hustrus sida som att jag inte ville ådra mig hans irritation, det kunde få till följd att han lämnade mig." (sid 34)

Sinnenas tid (Passion simple 1991) av Annie Ernaux är en kortroman som berättar om en kvinna som använder all sin vakna tid till att vänta på att den gifta utländska älskaren ringer. Tänk var kärlek var svårt innan mobiler. Allt kvinnan gör är i tanke på honom; köpa kläder, mat som han tycker om. De pratar inte så mycket - och franska är inte hans språk. Skilsmässan kom när han lämnade Frankrike och återvände till sitt land, det blev svårt och smärtsamt för kvinnan.

"I början, när jag vaknade klockan två på morgonen, var det mig likgiltigt om jag levde eller dog. Det värkte i hela min kropp." (sid 49)

Älskarinnan av Malin Lindroth har samma tema.

äppelpaj med Marcel Proust

Till bords med Proust innehåller massa citat, fina bilder, recept.

Äppelpaj är aktuellt nu på hösten, många recept, även Madeleinekaka, jag gillar blandningen kokbok och litteratur, att sitta till bords med sina favoriter.

Madeleinekakor à la Monet... vem var först? Proust?

Skammen av Annie Ernaux

Skammen (La honte 1955) av Annie Ernaux börjar med: "Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor." Här berättar hon om den traumatiska händelse som kom att prägla hennes liv. Osentimentalt och självutlämnande återskapar hon runt denna våldsscen den värld som var hennes år 1952: den dominerande modern, den kuvade fadern, det enkla hemmet i den lilla staden i Normandie, arbetarklassens sociala regler och koder, privatskolans religiösa - känslan att vara en klassfiende i sin egen familj - känslan att för alltid gå in i skammen ...
Ju mer Ernaux dyker ner i historien desto mer begriper hon vilket spänningsfält föräldrarna levde i. Mellan önskan om social framgång och skammen över var de kom ifrån. Samtidigt skildrar Ernaux sin egen skam och strävan efter att slippa undan konventionerna hon vuxit upp med och istället följa sin egen längtan efter ett helt annat liv än föräldrarnas.

En känsla jag känner igen:
"Efteråt har den söndagen lagt sig som ett filter mellan  mig och allt jag upplevde. Jag lekte, jag läste, jag uppförde mig som vanligt men jag fanns ingenstans. Allt hade blivit artificiellt. Jag hade svårt att lära mig läxorna som jag förut bara hade behövt läsa igenom en gång för att kunna. En överdriven noggrannhet som inte fäste sig vid något hade ersatt min tidigare nonchalans - den begåvade elevens nonchalans som litar på sin lätthet att lära." (sid 13)

Översten sover inte av Emilienne Malfatto

Översten sover inte (Le colonel ne dort pas 2026) av Emilienne Malfatto
En överste håller till i en anonym källare i en stor stad i ett krigshärjat land. Han är expert på tortyr, nöjd med att hålla sig undan och lyda order. Översten kan inte sova, om nätterna plågas han av sina egna spöken, en skuggarmé av hans offer. Och kriget bara pågår. Översten sover inte är en grym saga om krig, män och psykisk sjukdom. Om vad krig gör med män. Otäckt aktuell och samtidigt en evig berättelse.

Sedan sin ankomst till högkvarteret på kullen ovan Staden som inte längre är någon stad, lyssnar översten varje kväll på ljuden från Återerövringen. Varje natt, under den stund som föregår mardrömmarna (fast det egentligen inte är mardrömmar eftersom han är vaken) lyssnar han till förstörelsens larm. Det är förfärligt oväsen, det visslar exploderar dånar gnisslar skövlar raserar. Och han är nästan tacksam över att detta buller åtminstone för an stund fyller rummet, innan de andra kommer, eftersom det ibland tycks fördröja deras ankomst, som om det massiva oljudet från döden utanför så till den grad upptog utrymmet att de andra inte fick plats (sid 26)

Jag är en annan

Jag är en annan : fransk poesi från 7 sekler och 17 länder / urval, översättning och förord: Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer
Antologier med fransk poesi har nästan varit som en egen genre i den svenska litteraturhistorien. När Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer nu tagit sig an uppgiften har de gjort det på ett modernt sätt – med poesi från flera sekler och många franskspråkiga länder, med en ambition att plocka fram det absolut bästa. Resultatet är en inspirerande och rik antolologi.

Agota Kristof
INTE DÖ...
inte dö
inte än
för tidigt för kniven
giftet, för tidigt
Jag tycker om mig än
Jag tycker om mina händer som röker
som skriver

Heptameron av Margareta av Navarra

Heptameron av Margareta av Navarra.
Margareta av Navarra (1492–1549) fullbordade aldrig sina hundra berättelser, men de 72 historier, som publicerades postumt 1559 under titeln Heptameron, visar lekfullt hur moral och omoral ofta är inflätade i varandra – särskilt när det handlar om kärlekens och relationernas dynamik mellan män och kvinnor – och ger en tankeväckande bild av mänskliga brister och förtjänster. En bladvändare på 621 sidor. Nyöversättning av Carin Franzén professor i litteraturvetenskap, och fantastiskt förord av Karolina Ramqvist. Utgåvan lyfter fram verkets moderna psykologiska observationer.

Boken består av 72 noveller som skildras av en grupp aristokrater som sökt skydd i ett kloster i Pyrenéerna på grund av översvämningar. Inspirerad av Boccaccios Decamerone. Varje historia avbryts av livliga moraliska diskussioner mellan berättarna. Verket utforskar skickligt relationer, maktstrukturer, köttslig kärlek och kyrkans hyckleri. Det är känt för sina plötsliga kast mellan höviska ideal, listighet och våldsamheter. Hövisk kärlek i alla dess former. En fröjd att läsa en bok på riktigt välskriven svenska.

Miroir de l'âme pécheresse. Prästerna sade sig inte själva ha läst den långa dikten, men de europeiska kungahusens kvinnor skickade den till varandra. Den lästes av prinsessan Elizabeth av England, som 1544, när hon var elva år och tvingad från hovet på grund av att hon dragit till sig en mans olämpliga uppmärksamhet, översatte den i sin helhet, som en försoningsgåva till sin far Henry VIII, eller snarare till hans sjätte fru Katherine Parr. Det säger kanske något om Margareta av Navarres författarröst att en elvaårig läsare identifierar sig så starkt med det medelålders diktjaget att hon gör om det till sitt eget, skriver "jag, Elizabeth" där texten lyder "jag, Margarete". (sid 21)

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas tillhör den smala litteraturen, både till innehåll och form. En nördig bok om fem ungkarlar som kallades shandyister (efter Tristram Shandy av Laurence Sterne, betyder ombytlig, vrickad, boken har jag). Någon dadaist, vars verk hade två villkor; de fick inte vara för tunga och man skulle fungera som en ungkarlsmaskin. Lättsamt utan ansvar för fru och barn. De bärbara författarna uppförde sig alltid som oansvariga barn. De samlade saker, små saker. "Kärlek till det lilla är en barnsligt naiv känsla." Aleister Crowley skrev även med små bokstäver.

I Nigeria i Port Actif på Cafe du Louvre (!) kom de fem (Marcel Duchamp, Ferenc Szalay, Paul Morand, Jacques Rigauts, Roberts Jonsson) i kontakt med den amerikanska konstnären Georgia O'Keefe som var där med poeten Carlos Williams. Georgia var en riktig vamp som definierade extrem sexualitet som att "kopulera utan avkomma". En ny tanke på 1920-talet, särskilt för kvinnor. Rigauts blir olyckligt kär i Georgia. Roberts Jonsson begår självmord med hjälp av en tekanna i rokokostil. Detta inspirerar och framkallar en våg av självmord bland unga; newyorkisk Werther (Goethe). Jacques Rigauts skriver i New York Times 1924 att "Endast ett självmord på Ritz anses elegant" för att hindra flera ungdomar hoppa ner i hängbroarna. Även han gjorde självmord på Grand Hotel i staden Palerno. Denna bok är inte deppig, utan intressant historia om unga konstnärer.

Snacka om att vara språkpolis: Karl Kraus gav ut tidningen Die Fackel, han skrev allt själv och var mycket noggrann. En ung galen skribent Werner Littbarski bestämde sig för att finna det där felet. Betjänten Vergilius fick hjälpa till. Efter flera sömnlösa dygn fann han det och firade med champagne. Han gav ut en tidsskift som gjorde narr av Kraus. Hela Wien beklagade Littbarski. Men när Larbaud kom till Wien, utsåg han Littbarski till värd för fest långt från alla som inte var engagerade i de bärbaras hemliga rörelse. Littbarskis fest skulle bli täckmantel till den verkliga festen för konspiratörer. Littbarski ville veta "nyckeln till  den bärbara litteraturen, det vill säga till en litteratur som inte fanns. Ingen av shandyisterna visste ju vad den bestod i". Till festen mars 1925 i Wien kom en säregen blandning: Marianne Moore, Cyril Connoly, Carla Orengo, Etra Pound, Josephine Parker, Jacobo Sureda, Erich von Stroheim. Joyce drog sig ur sällskapet, då han trodde att man måste betala en månadsavgift för att vara medlem, skrev Crowley.

Enrique Vila-Matas är Bodils Malmstens favorit.

Åren av Annie Ernaux

"Efter kriget, vid de ändlösa sittningarna vid bordet under helgdagarna, mitt bland skratten och och utropen, vi hinner dö tids nog! var det andra människors minne som placerade oss i världen." (sid 30)

Åren (Les années 2020) av Annie Ernaux är en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författarens uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Men det är inte en genomsnittlig självbiografi, utan ett slags egensinnigt kollektivt minne. Ernaux uppfinner en ny stil som är subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre - den kollektiva självbiografin - för att på så sätt fånga tidens gång, står det i bokens omslag.

"En repertoar av vanor, en uppsättning kroppsrörelser formade av barndomar ute på fälten, ungdomsår på verkstäder, föregångna av avdra barndomar, ända tills minnet tar slut:    
    äta ljudligt och visa upp matens gradvisa metamorfos innuti den öppna munnen, torka sig om munnen med en bit bröd, torka upp såsen så omsorgsfullt från tallriken att denna skulle kunna ställas in i skåpet utan att diskas först, slå med skeden i botten på skålen, sträcka på sig i slutet av middagen." (sid 31)

Boken innehåller så mycket, ett helt liv, börjar med korta minnesfragment, Det svartvita fotot på en liten flicka, författaren själv. I bokens baksida: Ernaux behandlar teman som den katolska prydhetens kollaps, sekulariseringens framfart, p-pillret, abortfriheten och kvinnans frigörelse. Ett annat viktigt tema är hur vi lämnat skammen bakom oss och gått in i ett allt extremare konsumtionssamhälle. Ernaux oslagbart träffsäkra essä över samtiden, efterkrigstidens Europa, närmast som ett lackmuspapper över var vi befinner oss idag: i en tid av klasskillnader, populism, sönderfallande landsbygd och alienering. Åren har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete På spaning efter den tid som flytt, men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv. En bok att läsa långsamt, läsa om, fundera, minnas själv; det man upplevt, läst, hört historier.

Blå ögon svart hår av Marguerite Duras

"Under de följande nätterna händer ingenting annat än att de sover. Man går mot en viss glömska av sommarens händelser.
    Ibland närmar sig deras kroppar varandra i ren distraktion och är nära att vakna men sveps genast in i sömnen igen. Sedan kropparna rört vid varandra flyttar de inte mera på sig. Inte förrän någon av dem vänder sig och avlägsnar sig. Men ingenting händer som är påtagligt. Fortfarande inga blickar. Inga ord.
    Ibland talar de. Vad de säger har ingenting att göra med det som händer i rummet, bortsett från att de ingenting säger om rummet." (sid 55)

Blå ögon svart hår (Les yeux bleus cheveux noirs 1986) av Marguerite Duras berättar om den gråtande homosexuella mannen, som mot betalning fört med sig en främmande kvinna till sitt rum, han försöker undvika ensamhet. Han var vitklädd liksom den unge främlingen med blå ögon svart hår. De har alldeles nyss träffats på en bar inte långt från ett badhotell någonstans på den franska Atlantkusten. En svårfångad attraktion har uppstått. Men det som följer har ingenting gemensamt med trivial könshandel. De ligger och sover där på golvet nakna, oftast tysta, rör inte varandra, natt efter natt. Ändå blir man fångad av berättelsens långsamhet, vill inte sluta läsa.                            bernur har läst: HÄR.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras

En fördämning mot Stilla havet (Un barrage contre le Pacifique 1950) av Marguerite Duras (1914-1996) är delvis självbiografisk. Duras mor blev änka med små barn och köpte en bit land som mestadels var översvämmad, platsen är bakgrund till denna roman. De halvvuxna barnen, Suzanne 16 och Joseph 20, lever fattigt i franska Indokina, de färgade är ännu fattigare. Modern planterar frenetiskt snabbväxande bananer i jordlotten, där fördämningar rasar.

Vad ska modern göra med ringen som herr Jo har gett till Suzanne? Modern slår sin dotter och liknar Gollum i Sagan om ringen. En ring som är värd mer än deras bungalow, en ring som skulle kunna förändra allt, ifall Joseph lyckas sälja den. Senare dyker upp fyrtioårig Burner som säger till Suzanne att han söker en ung artonårig fransyska, som han kan modellera och göra till ljuvlig liten prydnad. Jean Agosti har inte avsikt att gifta sig med henne men fortsätter att komma. Kan Suzanne få styrka att styra sitt eget liv?

Älskaren av Marguerite Duras

Älskaren (L´amant 1984)av Marguerite Duras berättar om den unga fransyskan kärleksaffär med den äldre kinesiske mannen från en helt annan samhällsklass i Saigon. En ung vacker kvinna i rosa herrhatt, guldskor och mors gamla sidenklänning, det kan visst locka en man. Varje dag väntar älskarens chaufför på henne utanför skolan för att köra henne till en ungkarlsvåning i Saigon där de ostörda kan hänge sig åt den kärlek som omgivningen fördömer: hans far har andra planer för honom, och hennes familj hör till den koloniala klassen. En rik kinesisk affärsman gifter sig inte med en fattig vit kvinna. Men inget som vållar bekymmer för henne. Hon vet vad hon vill, fast helt ny erfarenhet och mot moders vilja. Modern förstår inte hur hon nu kan bli gift.
Suzanne Brøgger har berättat att hon har mycket gemensamt med Duras och precis liknande erfarenhet i unga år, känslan med attraktion och trygghet, utomlands i Bangkock för Brøgger.

Vicekonsuln av Marguerite Duras

Vicekonsuln (1966) av Marguerite Duras, förord och översättning Kristoffer Leandoer.
I handlingen finns en udda gestalt: Den mystiska tiggarkvinnan från Kambodja, vars vistelse i Indien förbryllar européerna. Men kvinnan verkar på samma vis vara lika undrande inför dem. Vicekonsuln och Anne-Marie förenas i sin besatta nyfikenhet av tiggerskan, som i deras ögon förkroppsligar kontinentens hungrande folkmiljoner som omger deras cocktailpartyn.

Monsunmånad i Calcutta. I stadens hetta befinner sig Anne-Marie Stretter, den franska ambassadörens vackra men uttråkade hustru. Som i en desperat jakt på en ansvarslös ungdom hon aldrig hade, söker hon nu kärlek från unga älskare. En av de män som faller för henne är vicekonsuln av Lahore, en enstöring med benägenhet att ta till våld och få irrationella vredesutbrott.

"De är tusentals i Pursatregionen, bortkörda kvinnor, gamlingar, muntra pratkvarnar, deras vägar korsas i jakten på mat, de talar inte med varandra. Föd mig, natur. Det finns frukter, gyttja, färggranna stenar, Hon har ännu inte kommit på hur hon ska bära sig åt för att fånga fiskarna som sover vid flodstranden. Hennes mor sa till henne: Ät, bry dig inte om din mor, ät, ät. Hon letar länge och väl under eftermiddagsvilan. Slättland, ge mig något att tugga på. Hon plockar frukt när hon hittar den, vildbananer, risplantor, mango, hon tar med sig det till stenbrottet och äter, tuggar riset till en söt och ljummen välling, sväljer." (sid 24) Fler smakbitar: HÄR.

Horan på den normandiska kusten av Marguerite Duras

"Han ville allt samtidigt, han ville förstöra boken och han var rädd om boken. I flera veckor hade han skrivit på maskin två timmar per dag för min skull. Skisser, olika stadier av boken. Han visste att boken redan fanns. Han sa till mig: "Varför i helvete skriver ni hela tiden, hela dagarna? Ni är övergiven av alla. Ni är galen, ni är horan på den normandiska kusten, en idiot, ni är pinsam." Efteråt hände det att vi skrattade. Han var rädd för att jag skulle dö innan boken blev färdig kanske, eller snarare att jag skulle slänga boken, ännu en gång."

Horan på den normandiska kusten (La Pute de la côte normande 1986) av Marguerite Duras är en mörk, tät och gnistrande text om skrivande, våld och åtrå. Medan Duras ägnar sommaren 1986 åt att färdigställa sin bok, rör sig hennes älskare och sekreterare mellan kullarna, hotellen och barerna. Hans ständiga vredesutbrott lägrar sig över tillvaron medan pappret fylls med meningar. I denna korta text, som nu för första gången kommer ut på svenska med Kennet Klemets översättning, skildrar Duras det märkliga, framväxande förhållandet mellan skriken och skriften.

Jag. Du. Vi. en bok om Proust av Kristoffer Leandoer

"Jag kände en gång en man som påstod sig ha ägnat tio år på heltid åt en enda genomläsning av Prousts verk, lämpligt nog sittande på ett lantligt chateau i Frankrike. Det var nog en överdrift, även om han förvisso var en herre som skyndade sig ovanligt lite här i livet. Men exemplet är i och för sig efterföljansvärt. Man vinner mycket på att läsa Proust långsamt och med noggrann uppmärksamhet på varje ord, som ändlös serie prosadikter." (sid 79)

Jag. Du. Vi. en bok om Proust (1998) av Kristoffer Leandoer
Kristoffer Leandoer, poet, romanförfattare och kritiker, har länge fängslats av Marcel Prousts person och hans livsverk På spaning efter den tid som flytt. I denna essä guidar Leandoer läsaren genom romansviten som förändrade prosakonsten för alltid. Med lätt hans placeras romanen i sin samtid, och dess grogrund i Frankrikes bourgeisie och författarens intima redogörelse för Prousts förhållande till sig själv, sina närmaste och till sin samtid, en personlig introduktion till ett av seklets stora författarskap.