The Writer's Garden

The Writer's Garden : How Gardens Inspired Our Best-Loved Authors: Jane Austen på Godmersham och Rupert Brooke på Grantchester, John Ruskin på Brantwood, Agatha Christie på Greenway, Beatrix Potter på Hill Top, Roald Dahl på Gipsy House, Charles Dickens på Gad s Hill Place,
Virginia Woolf på Monk's House, Winston Churchill på Chartwell, Laurence Sterne på Shandy Hall, George Bernard Shaw, Ted Hughes på Lumb Bank. Henry James, EF Benson på Lamb House, John Clare på Helpston, Thomas Hardy, Robert Burns på Ellisland, William Wordsworth på Cockermouth, Walter Scott, Rudyard Kipling.

Hours in a Library av Virginia Woolfs far

Inget impulsköp utan jag funderade ovanligt länge innan jag köpte Hours in a Library 1-3 (1879) av Leslie Stephen (1832-1904) som var far till Virginia Woolf och Vanessa Bell. Han var en beläst man och han skrev mycket, både böcker och i tidskrifter. Roligt att antikvariat Faust hade böckerna, dessa räcker långe under hösten, det blir många fina timmar i mitt eget bibliotek.
Intressant att läsa vad Leslie Stephen skrev bland annat om Alexander Pope (1688-1744), sir Walter Scott (1771-1832), Nathaniel Hawthorne (1804-1864) som skrev Den eldröda bokstaven. Stephen skrev om Honoré de Balzac (1799-1850) och om William Wordsworth (1770-1850) och hans etik. Han skrev även om Charlotte Brontë (1816-1855) och poeten Percy Shelley (1792-1822). Om George Eliot (1819-1880) skriver Leslie Stephen: "the gratest living writer of English".

Tomhet och ömhet Isabella Nilsson

Tomhet och ömhet (2025) av Isabella Nilsson.
De etthundra texterna i Tomhet och ömhet försöker alla besvara en fråga som inte riktigt låter sig formuleras. Något om ensamheten och dess motsats. Något om motsatsen och dess ensamhet. Författaren och hennes älskare leker en lek med komplicerade regler. Men är det en kärlek eller en ordlek de leker? Isabella Nilsson är tillbaka med en ny vild bok som rimmar, blöder, tänker och tramsar.
Isabella är en beläst ordkonstnär, inte nödvändigt läsa boken i ett svep.
En bok jag gärna vill äga och återkomma till.
40.
Jag tänker smarta tankar igen. Bara att den här gången har jag ingen lust att dela med mig. Kanske är det faktiskt just precis vad mina smarta tankar handlar om, hur smart det är att inte dela med sig. Man kan vara så dum att man inte har något smart att säga, men man kan också vara så smart att man inte har något smart att säga. Oavsett om man tiger av dumhet eller smarthet låter man tystnaden tala och det är smart i sig, att lämna ordet till den som vet mest om saken. Och tystnaden vet alltid mest om saken. Den saken är klar.
     Men för att inte dela med sig krävs inte bara smarta tankar om hur smart det är att inte dela med sig. Det krävs även ett slags mod som är modet att bli missförstådd. Jag har aldrig varit modig. (sid 62)

Tidningen Vi nr 4 2025 har en fin recension av
Nilssons Tomhet och ömhet av: Björn Kohlström.

Clementine Churchill

"Det är intressant att en kvinna som föddes på drottning Victorias tid, som aldrig gick på universitet, hade fem barn och inte fick rösta förrän i trettioårsåldern såg till att utnyttja möjligheterna och mötte utmaningarna mer målmedvetet och framgångsrikt än de som kom efter henne."

Clementine Churchill av Sonia Purnell är riktigt intressant och spännande läsning, efterlängtad bok på svenska om kvinnan bakom den mäktige cigarrökande mannen. Clementine (1885-1977) hade adliga rötter men hade haft en tuff uppväxt och som vuxen försörjde hon sig själv genom att ge lektioner i franska. Winston Churchill var mycket imponerad av detta, och att Clementine även var intresserad av politik stärkte hans intresse. Det var riktig lyckoträff att dessa två träffades, kan man säga med facit i hand. Hon var den enda ha litade på under de svåra åren.

"De gick runt rosenträdgården där bara ett fåtal blommor slokade i hettan och de beundrade sjön som skymtade genom lövverket. När de vände tillbaka mot slottet hade ingenting av vikt blivit sagt. En regnskur fick dem att ta skydd i ett litet grekiskt tempel och det låg nu en viss spänning i luften."

Deras första träff i det enorma palatset Blenheim där Winston föddes. Jag ha besökt både Blenheim Palace och Churchills privata hem Chartwell, där de bodde flera decennier och där Winston hade sin ateljé. Efter Winstons död sålde Clementine  egendomen och gjorde det till museum för att hylla makens minne. Och Winston fick den statsbegravning han hade önskat.

Allt var inte rosenrött i deras liv. Winston hade motgångar redan i början i sin politiska karriär som marinminister; han var dålig på att välja rätt kamrater och lyssnade inte på sin unga frus råd. Under första världskriget flydde han efter misslyckande både sin fru och barn till fronten - i avsikt att åtminstone höja sig i graderna. Paret hade inte så nära relation till sina barn, barnsköterskorna tog hand om dem och Clementine var upptagen med makes karriär, hon var nog den första lobbyisten; hon skötte kontakterna med viktiga personer under val, när Winston var vid fronten. Hon såg också till att de som arbetade i krigsindustrin, fick ordentligt med mat, hon organiserade matkantiner åt dem. De två var inte alltid ense; Winston ville inte ge kvinnor rösträtt. Clementine tyckte inte att kvinnor ska ha lika lön, men detta var för hundra år sedan så lite överseende får man ha.

Boken är skriven efter brev och dagböcker, en gedigen lista om noter, böcker och namn i slutet. Illustrerad. En relationsroman, inblick hur aristokratin levde, stora förändringar, en fantastiskt intressant historiebok. Clementines "makt och inflytande är otänkbart för en hustru till en premiärminister idag. Storbritannien styrs inte av en president och premiärministerns hustru har ingen officiell ställning. Idag är det leenden, slanka och tysta kvinnor som klär upp sig för kameran vid speciella tillfällen".

Den sista grisen av Horace Engdahl

"Jag sätter ner ljudet, så att musiken bara ska angå mig själv.  Först då talar den som en vän och "filosoferar inte för hela Grekland", som Epikuros sa. Jag står inte ut med att någon ifrågasätter den musik jag valt att lyssna till - det är vad det handlar om. De andras likgiltighet skulle kränka mig i det ögonblick jag tar emot tonerna som en form av sanning, en hjärtans sanning, som musikerna gör mig delaktiv av.

"Un seccatore", "en olägenhet", kallar man på italienska en person som varken är dum eller elak eller ens långtråkig men som besvärar genom att envisas med att hävda ett tankesätt som är motbjudande för de övriga i sällskapet. Hur mycket intelligens en sådan människa än lägger i dagen, verkar hon inskränkt och avsigkommen, mer och mer för varje minut hon framhärdar. På avstånd kan man frestas att kalla henne för en brinnande ande, men träffar man en sådan person inser man att hon är en fullkomlig pina och inte omvänder någon."

Den sista grisen av Horace Engdahl lyfter läsaren till en helt ny nivå, man får reflektera, tänka, lära sig nytt. Ett och annat stillsamt skratt, för Engdahl har glimten i ögat när han betraktar både det vardagliga och berättar om sina stora favoritdiktare. Inte alltid jag tycker lika men givande att reflektera sina egna tankar med någon som tänkt. Att ha både närhet och distans till sig själv är en konst; tidvis är Engdahl ganska naken i sina betraktelser - men det är då man kan känna igen sig själv, även som läsare. En stor bok i liten format som får plats i handväskan och som jag gärna plockar upp i spårvagnen och läser några korta snuttar, fragment. Alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket.

jag läser som Bernur

känner igen mig i det Bernur skriver:
"Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta." Läs: HÄR.

Eller som man säger om Claude Simon:
Intriger oväsentligt, språket underordnat. Slutet, hur det går oviktigt.

Den oavslutade litteraturen : en essä om allt som inte blev klart (2023) av Kristoffer Leandoe.
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra. Men varför avslutades aldrig somliga böcker? Svaret på frågan leder in på död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. ”Bränn allt!” sa Kafka, Ovidius och Mallarmé på dödsbädden, men eftervärlden struntar glatt i deras önskan. Vissa böcker blev liggande av rädsla för repressalier eller att misslyckas. Vissa litterära skapelser var för hemska till och med för Strindberg. Somliga författare vill helt enkelt att det roliga aldrig ska ta slut och vägrar därför att bli klara, som Tolkien. Andra författare, som Baudelaire och Camus, låter med flit bli att skriva rätt böcker, utan nöjer sig med att ha fått kasta ner den briljanta idén i en anteckningsbok. De böckerna väntar fortfarande på att bli skrivna. Här möter vi dem alla. Hanna: HÄR.

Historieläraren av Matt Haig

"Havtorn. Det är galet. Smakar skit. Prova."
  Det fantastiska med Hendrich var att han levde i takt med tiden. Det hade han alltid gjort, tror jag. I alla fall sedan 1890-talet. För många århundraden sedan, när han sålde tulpaner, hade han säkerligen varit likadan. Det var märkligt. Han var äldre än någon av oss andra, men han höll sig alltid à jour med den tidsanda som just då råkade sväva omkring. (sid 17)

Historieläraren (How to Stop Time) av Matt Haig är en tidsresa med Tom Hazard, en barnlös 41-åring som bär på en hemlighet; att han har anageria som betyder att han åldras mycket långsamt. Han har levt mest ensam, kär en gång i Rose runt 1623, och levt från den elisabetanska tiden 1558-1603 genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London, dit han vill igen. Han har sett världen förändras många gånger, så det enda han längtar efter är ett helt vanligt liv och jobba som lärare på högstadiet.

Hon var, visade det sig, en extremt begåvad och nyfiken läsare. Vi ägde bara två böcker, men dem läste hon om och om igen. Vid sex års ålder kundehon läsa Edmund Spensers Älvdrottningen, första bandet, och när hon var åtta kunde hon citera Michel de Montaigne - jag hade en engelsk översättning av hans essäer som jag hade skaffat många år tidigare på Soutwarks onsdagsmarknad. Boken var lite trasig, sidorna hade börjat lossna från ryggen, och jag hade fått den för två penny. En gång när Rose rörde vid min hand sa Marion: "Om det finns något sådant som ett lyckligt äktenskap är det för att det snarare påminner om kamratskap än kärlek." Eller när hon fick frågan om varför hon såg så sorgsen ut: "Mitt liv har varit fullt av förskräckliga olyckor, av vilka de flesta adrig har inträffat."
    "Det är väl Montaigne, är det inte?"
    Och hon nickade nästan omärkligt. (sid 254)

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Shuggie Bain (2021) av Douglas Stuart vann 2020 års Booker-pris och inte konstigt. En otroligt stark bok. Om jag någon gång ska skriva en bok, vill jag skriva som Stuart. Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa mamman Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne, ta hand om allt som ett barn inte ska behöva. 

Men nar Agnes har bra dagar, så är allt propert, hon har sin stolthet och går inte ut med rufsigt hår eller slarvig makeup. Barnen flyttar hemifrån så fort de förmår, men Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda. Pengar saknades ofta till mat, allt försvann till drickat den dagen bidraget kom, busspengar fanns inte heller, men hon hade sin stolthet. En stark berättelse om kärlek mellan mor och son, olika sätt att hantera fattigdom.

"När hon hade gått sex eller sju kilometer bromsade en buss in och stannade. Utan att vända sig om lyfte hon en hand ur minkfickan och vinkade vidare bussen, som om hon var för fin för den, medan gruvarbetarfruarna i fönstren glodde.
     När hon äntligen nådde stadens utkant kom regnet. Först var det bara lätta stänk som la sig på håren i pälsen som frisyrsprej. Agnes var trött efter den långa vandringen i högklackade skor" (sid 144)