Om varmhållning av levande döda av Isabella Nilsson

Om varmhållning av levande döda (2026) av Isabella Nilsson.
En stillsam uppgörelse med idén om litteraturen som en läkande kraft. I elva texter fördelade över årets fyra årstider berättar Isabella Nilsson om en avsides tillvaro präglad av smärtan och njutningen i att sakta men säkert skriva ihjäl sig. Läsningen mer givande om man är lite bekant med Emily Dickinson, Anna Greta Wide, Marguerite Duras, Malte Persson, m.fl. Jag har bloggat om dem. Nilsson översätter själv olika texter och nämner flera bra översättare.
En bladvändare som andra Isabella Nilssons böcker. bernur har läst: HÄR.

En bok för Ingen : brev från en underpresterande övermänniska (2022) av Isabella Nilsson var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras

Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V. Stein 1964) av Marguerite Duras [1914–1996] föddes i Indokina av franska föräldrar. Hennes författarskap präglades starkt av uppväxttiden, liksom av hennes engagemang i motståndsrörelsen under andra världskriget. Duras utgivning – som omfattade över femtio romaner och pjäser – gör henne till en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.
Översättning och förord av Katarina Frostenson, som till och med besöker en utställning i Normandie om Duras skrivande och läser ändrade originalmanus.

En främmande kvinna kommer in på en bal i T. Beach. Lol V. Stein ser sin fästman förändras och bli intresserad av en annan kvinna. Det sker på ett ögonblick och ett oåterkalleligt drama utspelas. Ett triangeldrama, en bal, en galenskap.
    Från första stund avskärmar sig Lol från världen och vänner, från sin smärta. Under många år, även efter att hon gift sig och skaffat barn, lever hon som en tillvarons passiva åskådare. Tills hon en dag börjar planera ett möte.

  "Han gick med lugna steg, nära skyltfönstren. Sedan ett par veckor är det flera som går så. Han vände sig om efter vackra och ensamma kvinnor, stannade ibland, lite vulgärt. Lol ryckte till varje gång, som om det var henne det gällde.
    På en strand hade hon, i sin ungdom, sett ett beteende som liknade männens i S. Thala. Minns hon med ens att hon lidit? Ler hon åt det? Det är troligt att ungdomens trevanden numera finns i ett milt och lyckligt minne hos Lol. Nu ser hon deras blickar riktas mot henne i hemlighet, precis på samma sätt: Hon som inte ser sig själv, ser man så, i de andra." (sid 43)

Vardagens ting av Marguerite Duras

Vardagens ting (La vie matérielle) : Marguerite Duras talar med Jérôme Beaujour.
I bokenberättar Marguerite Duras i ett femtiotal korta texter om centrala platser och händelser i sitt liv. Om, kärlek, alkoholism, skam och orättvisor – och förstås om att skriva. Själv liknar hon boken vid en stor väg som vill gå överallt på samma gång – en rörlig och levande text, vare sig hon skriver om mötet mellan könen eller om kontro-versiella händelser i bokens samtid. Vardagens ting kom till i samarbete med vännen Jérôme Beaujour och är ett av Duras mest orädda och omtyckta verk.
Boken gavs ut på franska 1988, översattes till svenska av Katarina Frostenson 1989, men har sedan länge varit slutsåld. Nu ges den äntligen ut igen, i reviderad översättning och med ett nyskrivet förord av Katarina Frostenson.
Texter som är en blandning av krönika, dagbok, självbiografi och essä. Här finns tankar om livet, kärleken, skrivandet och annat väsentligt i tillvaron. Hon formulerar en livsfilosofi, en förnekelsens och värdighetens filosofi i en grym och orättfärdig värld. (bernur har läst: HÄR.)

"Folk säger att män ofta gör grovjobbet och att man hittar dem på avdelningen för verktyg på stora varuhus. Jag svarar inte på det där, för grovjobb är lika med sport för män. Att hugga ner ett träd när man kommer hem från jobbet är ett slags sport, det är inte arbete. En normalt byggs man av medellängd gör vad man säger åt honom att göra. Diska två tallrikar, han gör det, gå och handla, han gör det. Han har den där förödande tendensen att tro att han är hjälte när han köper potatis. Men glöm det.
    Folk säger att jag överdriver." (sid 68 kap Hemmet) bernur har läst: HÄR.

Blå ögon svart hår av Marguerite Duras

"Under de följande nätterna händer ingenting annat än att de sover. Man går mot en viss glömska av sommarens händelser.
    Ibland närmar sig deras kroppar varandra i ren distraktion och är nära att vakna men sveps genast in i sömnen igen. Sedan kropparna rört vid varandra flyttar de inte mera på sig. Inte förrän någon av dem vänder sig och avlägsnar sig. Men ingenting händer som är påtagligt. Fortfarande inga blickar. Inga ord.
    Ibland talar de. Vad de säger har ingenting att göra med det som händer i rummet, bortsett från att de ingenting säger om rummet." (sid 55)

Blå ögon svart hår (Les yeux bleus cheveux noirs 1986) av Marguerite Duras berättar om den gråtande homosexuella mannen, som mot betalning fört med sig en främmande kvinna till sitt rum, han försöker undvika ensamhet. Han var vitklädd liksom den unge främlingen med blå ögon svart hår. De har alldeles nyss träffats på en bar inte långt från ett badhotell någonstans på den franska Atlantkusten. En svårfångad attraktion har uppstått. Men det som följer har ingenting gemensamt med trivial könshandel. De ligger och sover där på golvet nakna, oftast tysta, rör inte varandra, natt efter natt. Ändå blir man fångad av berättelsens långsamhet, vill inte sluta läsa.                            bernur har läst: HÄR.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras

En fördämning mot Stilla havet (Un barrage contre le Pacifique 1950) av Marguerite Duras (1914-1996) är delvis självbiografisk. Duras mor blev änka med små barn och köpte en bit land som mestadels var översvämmad, platsen är bakgrund till denna roman. De halvvuxna barnen, Suzanne 16 och Joseph 20, lever fattigt i franska Indokina, de färgade är ännu fattigare. Modern planterar frenetiskt snabbväxande bananer i jordlotten, där fördämningar rasar.

Vad ska modern göra med ringen som herr Jo har gett till Suzanne? Modern slår sin dotter och liknar Gollum i Sagan om ringen. En ring som är värd mer än deras bungalow, en ring som skulle kunna förändra allt, ifall Joseph lyckas sälja den. Senare dyker upp fyrtioårig Burner som säger till Suzanne att han söker en ung artonårig fransyska, som han kan modellera och göra till ljuvlig liten prydnad. Jean Agosti har inte avsikt att gifta sig med henne men fortsätter att komma. Kan Suzanne få styrka att styra sitt eget liv?

Vicekonsuln av Marguerite Duras

Vicekonsuln (1966) av Marguerite Duras, förord och översättning Kristoffer Leandoer.
I handlingen finns en udda gestalt: Den mystiska tiggarkvinnan från Kambodja, vars vistelse i Indien förbryllar européerna. Men kvinnan verkar på samma vis vara lika undrande inför dem. Vicekonsuln och Anne-Marie förenas i sin besatta nyfikenhet av tiggerskan, som i deras ögon förkroppsligar kontinentens hungrande folkmiljoner som omger deras cocktailpartyn.

Monsunmånad i Calcutta. I stadens hetta befinner sig Anne-Marie Stretter, den franska ambassadörens vackra men uttråkade hustru. Som i en desperat jakt på en ansvarslös ungdom hon aldrig hade, söker hon nu kärlek från unga älskare. En av de män som faller för henne är vicekonsuln av Lahore, en enstöring med benägenhet att ta till våld och få irrationella vredesutbrott.

"De är tusentals i Pursatregionen, bortkörda kvinnor, gamlingar, muntra pratkvarnar, deras vägar korsas i jakten på mat, de talar inte med varandra. Föd mig, natur. Det finns frukter, gyttja, färggranna stenar, Hon har ännu inte kommit på hur hon ska bära sig åt för att fånga fiskarna som sover vid flodstranden. Hennes mor sa till henne: Ät, bry dig inte om din mor, ät, ät. Hon letar länge och väl under eftermiddagsvilan. Slättland, ge mig något att tugga på. Hon plockar frukt när hon hittar den, vildbananer, risplantor, mango, hon tar med sig det till stenbrottet och äter, tuggar riset till en söt och ljummen välling, sväljer." (sid 24) Fler smakbitar: HÄR.

Horan på den normandiska kusten av Marguerite Duras

"Han ville allt samtidigt, han ville förstöra boken och han var rädd om boken. I flera veckor hade han skrivit på maskin två timmar per dag för min skull. Skisser, olika stadier av boken. Han visste att boken redan fanns. Han sa till mig: "Varför i helvete skriver ni hela tiden, hela dagarna? Ni är övergiven av alla. Ni är galen, ni är horan på den normandiska kusten, en idiot, ni är pinsam." Efteråt hände det att vi skrattade. Han var rädd för att jag skulle dö innan boken blev färdig kanske, eller snarare att jag skulle slänga boken, ännu en gång."

Horan på den normandiska kusten (La Pute de la côte normande 1986) av Marguerite Duras är en mörk, tät och gnistrande text om skrivande, våld och åtrå. Medan Duras ägnar sommaren 1986 åt att färdigställa sin bok, rör sig hennes älskare och sekreterare mellan kullarna, hotellen och barerna. Hans ständiga vredesutbrott lägrar sig över tillvaron medan pappret fylls med meningar. I denna korta text, som nu för första gången kommer ut på svenska med Kennet Klemets översättning, skildrar Duras det märkliga, framväxande förhållandet mellan skriken och skriften.