Jag är en annan

Jag är en annan : fransk poesi från 7 sekler och 17 länder / urval, översättning och förord: Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer
Antologier med fransk poesi har nästan varit som en egen genre i den svenska litteraturhistorien. När Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer nu tagit sig an uppgiften har de gjort det på ett modernt sätt – med poesi från flera sekler och många franskspråkiga länder, med en ambition att plocka fram det absolut bästa. Resultatet är en inspirerande och rik antolologi.

Agota Kristof
INTE DÖ...
inte dö
inte än
för tidigt för kniven
giftet, för tidigt
Jag tycker om mig än
Jag tycker om mina händer som röker
som skriver

Kristoffer Leandoer sommarpratar

Mångfaldigt prisad författare och översättare, främst från franska och engelska.
Hans böcker: Jag. Du. Vi. en bok om Proust, Mask: Litteraturen som gömställe, Den oavslutade litteraturen. De försvunna böckernas bibliotek. Längta hem, längta bort nominerades till Augustpriset. Kristoffer Leandoer är senast aktuell med Det är läsaren som skriver boken. Jag har läst och bloggat om hans böcker i min blogg. Han är även litteraturkritiker i Svenska Dagbladet med särskilt fokus på fransk litteratur. Lyssna: HÄR.

Lärde mig nyss att både lyssna på Sommarprat och läsa Göteborgs-Posten samtidigt i mobilen.

Jag. Du. Vi. en bok om Proust av Kristoffer Leandoer

"Jag kände en gång en man som påstod sig ha ägnat tio år på heltid åt en enda genomläsning av Prousts verk, lämpligt nog sittande på ett lantligt chateau i Frankrike. Det var nog en överdrift, även om han förvisso var en herre som skyndade sig ovanligt lite här i livet. Men exemplet är i och för sig efterföljansvärt. Man vinner mycket på att läsa Proust långsamt och med noggrann uppmärksamhet på varje ord, som ändlös serie prosadikter." (sid 79)

Jag. Du. Vi. en bok om Proust (1998) av Kristoffer Leandoer
Kristoffer Leandoer, poet, romanförfattare och kritiker, har länge fängslats av Marcel Prousts person och hans livsverk På spaning efter den tid som flytt. I denna essä guidar Leandoer läsaren genom romansviten som förändrade prosakonsten för alltid. Med lätt hans placeras romanen i sin samtid, och dess grogrund i Frankrikes bourgeisie och författarens intima redogörelse för Prousts förhållande till sig själv, sina närmaste och till sin samtid, en personlig introduktion till ett av seklets stora författarskap.

Det är läsaren som skriver boken

Det är läsaren som skriver boken (2025) av Kristoffer Leandoer.
Vad händer när vi läser? Är litteratur något som bara finns mellan pärmarna i en bok, eller något som uppstår i själva mötet mellan läsaren och boken? Är boken alltid densamma, eller förändras den med varje ny läsning? Kan två människor överhuvudtaget läsa samma bok?
Här närmar sig Kristoffer Leandoer litteraturen från ett nytt och oväntat håll där det snart blir tydligt: Det är läsaren som skriver boken . Vi läsare är opålitliga: vi glömmer, vi minns fel. Vi hoppar över och drar ifrån, och vi lägger gärna till de detaljer som författaren glömt.
Så vad innebär medskapande läsning för kritiker och översättare, för pusseldeckare och bibeltolkare? Vad strök morfar under i Kierkegaards dagbok? Läser vi med ögonen eller öronen? Vilka böcker har diktatorn i sitt bibliotek? Dödade Oidipus verkligen sin pappa?

En intressant bok som man nog inte sträckläser men intressant fördjupa sig Leandoes funderingar. Kul att ha nämner Klara Johanson (1875-1948), en mycket uppskattad litteraturkritiker. Kristoffer Leandoer är väldigt beläst, han nämner en mängd författare från olika tider.

Den 24 november 1920 avsluter Virginia Woolf den första anteckningsboken med manuskriptet till sin nya roman Jacob's room. När Woolf ett halvt år tidigare började arbeta på romanen var idén långt ifrån färdigutvecklad: "Låt oss anta att Rummet kan hålla ihop det", är det enda hon i april med bestämdhet kan säga om romanens yttre.
Genom åren antecknade Klara Johanson åtskilliga idéer till böcker hon aldrig skrev, men denna skriver hon alltså samtidigt som Virginia Woolf förstår att den roman hon skriver är en roman vars huvudperson ska hållas osynlig hela tiden. (sid 258)

jag läser som Bernur

känner igen mig i det Bernur skriver:
"Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta." Läs: HÄR.

Eller som man säger om Claude Simon:
Intriger oväsentligt, språket underordnat. Slutet, hur det går oviktigt.

Den oavslutade litteraturen : en essä om allt som inte blev klart (2023) av Kristoffer Leandoe.
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra. Men varför avslutades aldrig somliga böcker? Svaret på frågan leder in på död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. ”Bränn allt!” sa Kafka, Ovidius och Mallarmé på dödsbädden, men eftervärlden struntar glatt i deras önskan. Vissa böcker blev liggande av rädsla för repressalier eller att misslyckas. Vissa litterära skapelser var för hemska till och med för Strindberg. Somliga författare vill helt enkelt att det roliga aldrig ska ta slut och vägrar därför att bli klara, som Tolkien. Andra författare, som Baudelaire och Camus, låter med flit bli att skriva rätt böcker, utan nöjer sig med att ha fått kasta ner den briljanta idén i en anteckningsbok. De böckerna väntar fortfarande på att bli skrivna. Här möter vi dem alla. Hanna: HÄR.