Historieläraren av Matt Haig

"Havtorn. Det är galet. Smakar skit. Prova."
  Det fantastiska med Hendrich var att han levde i takt med tiden. Det hade han alltid gjort, tror jag. I alla fall sedan 1890-talet. För många århundraden sedan, när han sålde tulpaner, hade han säkerligen varit likadan. Det var märkligt. Han var äldre än någon av oss andra, men han höll sig alltid à jour med den tidsanda som just då råkade sväva omkring. (sid 17)

Historieläraren (How to Stop Time) av Matt Haig är en tidsresa med Tom Hazard, en barnlös 41-åring som bär på en hemlighet; att han har anageria som betyder att han åldras mycket långsamt. Han har levt mest ensam, kär en gång i Rose runt 1623, och levt från den elisabetanska tiden 1558-1603 genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London, dit han vill igen. Han har sett världen förändras många gånger, så det enda han längtar efter är ett helt vanligt liv och jobba som lärare på högstadiet.

Hon var, visade det sig, en extremt begåvad och nyfiken läsare. Vi ägde bara två böcker, men dem läste hon om och om igen. Vid sex års ålder kundehon läsa Edmund Spensers Älvdrottningen, första bandet, och när hon var åtta kunde hon citera Michel de Montaigne - jag hade en engelsk översättning av hans essäer som jag hade skaffat många år tidigare på Soutwarks onsdagsmarknad. Boken var lite trasig, sidorna hade börjat lossna från ryggen, och jag hade fått den för två penny. En gång när Rose rörde vid min hand sa Marion: "Om det finns något sådant som ett lyckligt äktenskap är det för att det snarare påminner om kamratskap än kärlek." Eller när hon fick frågan om varför hon såg så sorgsen ut: "Mitt liv har varit fullt av förskräckliga olyckor, av vilka de flesta adrig har inträffat."
    "Det är väl Montaigne, är det inte?"
    Och hon nickade nästan omärkligt. (sid 254)