Shuggie Bain (2021) av Douglas Stuart vann 2020 års Booker-pris och inte konstigt. En otroligt stark bok. Om jag någon gång ska skriva en bok, vill jag skriva som Stuart. Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa mamman Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne, ta hand om allt som ett barn inte ska behöva.
Men nar Agnes har bra dagar, så är allt propert, hon har sin stolthet och går inte ut med rufsigt hår eller slarvig makeup. Barnen flyttar hemifrån så fort de förmår, men Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda. Pengar saknades ofta till mat, allt försvann till drickat den dagen bidraget kom, busspengar fanns inte heller, men hon hade sin stolthet. En stark berättelse om kärlek mellan mor och son, olika sätt att hantera fattigdom.
"När hon hade gått sex eller sju kilometer bromsade en buss in och stannade. Utan att vända sig om lyfte hon en hand ur minkfickan och vinkade vidare bussen, som om hon var för fin för den, medan gruvarbetarfruarna i fönstren glodde.När hon äntligen nådde stadens utkant kom regnet. Först var det bara lätta stänk som la sig på håren i pälsen som frisyrsprej. Agnes var trött efter den långa vandringen i högklackade skor" (sid 144)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar