Sex astronauter och kosmonauter från USA, Ryssland, Italien, Storbritannien och Japan färdas i över tjugosjutusen kilometer i timmen medan jorden roterar under dem. De befinner sig ombord på en rymdfarkost under det sista uppdraget av sitt slag. Deras arbete är att samla meteorologiska data, genomföra experiment och undersöka människokroppens gränser. På ett enda dygn hinner de kretsa sexton varv runt jorden. De registrerar, analyserar och observerar.
Vad återstår av livet utan jorden? Vad är jorden utan människan? Översättning av Eva Åsefeldt.
Ta så många bilder ni kan, får besättningen höra, och det gör de, med stammande slutare och de långa objektiven tryckta mot glasrutorna. Än ser de på styrbord sida bara stormens östra arm där den slingrar sig runt jordens horisont i spunna grå tussar; ser i detalj vad ingen på jorden kan se – hur molnen anordnar sig moturs i en vild och uppiskad marsch. Solljuset studsar tillbaka från ovädrets mjölkiga täcke och jorden är lika kusligt pärlemorskimrande som ett öga med grå starr. Det ser ut att stirra på dem med ostadig blick.
Så vaken och vaksam jorden plötsligt verkar. De enas om att det inte är en av de vanliga tyfoner som slumpmässigt brukar angripa den här delen av världen. De ser inte hela, men stor men är större än de tidigare beräkningarna förutsåg, och rör sig snabbare. De skickar sina bilder, latituder och longituder. De är som siare, besättningsmedlemmarna. Siare som kan se in i framtiden men inte göra någonting för att påverka eller förhindra den. Snart kommer deras bana att sjunka söderut och österut och hur mycket de än sträcker sig fram vid fönstren kommer tyfonen att försvinna ur sikte och vakan ta slut och mörkret kasta sig över dem. (sid 27)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar