Tiden & den fria viljan av Henri Bergson

Tiden & den fria viljan (1889) av Henri Bergson.
Den franske filosofen Henri Bergson hade stort inflytande på författare, vetenskapsmän och tänkare under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Han vände sig mot en äldre filosofitradition och hävdade att verkligheten visserligen måste förstås vetenskapligt, men att utgångspunkten i kvantitativ analys får oss att misskänna dess subjektiva dimension.
I sitt mest kända verk, Tiden och den fria viljan undersöker Bergson hur "omedelbara medvetenhetsfakta" framträder i det nuflöde som är mer grundläggande än rummet och kännetecknas av kvalitativ förändring. Människan är ett slags förtätning av allt hon har levt, och genom att omfatta sin historia i en skapande akt kan hon uttrycka sin frihet. Trots sin djupa skepsis mot språket var Bergson en populär författare, ett slags intellektuell superstjärna med världsrykte. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1927.

Henri Bergson föddes i Paris 1859. Som filosof intresserade han sig särskilt för gränsområdet mellan vetenskap och metafysik. 1914 valdes han som den första juden in i Franska akademien. Han avled 1941, enligt legenden av en förkylning som han ådrog sig när han köade för att bli registrerad som jude av ockupationsmakten, trots att Vichyregeringen velat undanta honom från de nya lagarna.

De djupa känslorna
Kanske består problemets svårighet huvudsakligen däri att vi med samma namn beteckningar och på samma sätt föreställer oss intensitet av mycket olika art, såsom t.ex. intensiteten hos en känsla, en förnimmelse, eller en ansträngning. Den senare åtföljs av en muskelförnimmelse, och själva förnimmelserna är knutna till vissa fysiska betingelser, vilka sannolikt har något inflytande på uppskattningen av intensitetsgraden; de är fenomen som försiggår på medvetandets yta och som ständigt, vilket vi längre fram ska få se, är knutna till uppfattningen av en rörelse eller ett yttre föremål. Vissa själstillstånd tycks oss emellertid med rätt eller orätt vara sig själva nog: så t.ex. den djupa glädjen och sorgen, de reflekterade passionerna, de estetiska känslorna. (sid 23)

Nobelpris i litteratur 1927
”som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits” (Svenska Akademien)

italienska Nobelpristagare 🇮🇹 tisdagstrio

Tre italienska Nobelpristagare.:

Elias Portolu : En berättelse från Sardinien (1900) av Grazia Deledda berättar om sin hemby. Boken berättar långsamt om det enformiga livet på berget med fåren, om livet förr runt 1880-talet, gamla seder som inte finns längre. Grazia Deleddafick Nobelpris 1926.


Tjuvar, lik och fala quinnor : Fem pjäser (Settimo: ruba un po' meno 1963) av Dario Fo, en italiensk Nobelpristagare 1997. 1959 presenterade Fo fyra nya pjäser, bland dem Markisens malicer. Den byggde han på motiv ur folkliga farser från 1800- talet, fyllda av vidunderlig intrig och vanvettiga upptåg. Dario Fo har åstadkommit en farskonstens renässans i sitt hemland. Han smälter samman satir, komik och grotesk till en scenkonst som direkt drabbar publiken och framför allt dess skrattmuskulatur. Hans surrealistiska dårhumorn, crazyn har påverkat Bröderna Marx och sentida galgfåglar Danny Kaye och Jacques Tati.

Krukan (1909) av Luigi Pirandello, som Novellix gett ut, berättar om en snål godsägare vars nya stora oljekruka spruckit itu. Han ber en krukmakare laga den, men han litar inte på hans mirakellim, utan vill även ha krukan lagad med ståltråd. Två starka män som känner sin yrkeskunskap ifrågasatt. När en oväntad olycka sker, blir skadeståndskravet mellan dem en ny kamp om moral och rättvisa. Luigi Pirandello fick Nobelpris 1934
En, ingen och hundratusen (Uno, nessuno e centomila) av Luigi Pirandello som var mest känd som dramatiker, men han skrev i samtliga genrer. Vibeke Emond står för den första översättningen till svenska någonsin av mästerverket En, ingen och hundratusen.

Italien - tisdagstrio hos: RobertW.