språket i tider av krig

Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru och Basma al-Sharif.

En kväll på Stadsbiblioteket med utgångspunkt i Solmaz Sharifs litterära verk, som försöker synliggöra och omskriva språkets vapenisering. Ett samtal mellan konstnären Basma al-Sharif, aktuell i årets Göteborgs Internationella Konstbiennal, och författarna Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad om deras relation till Sharifs texter och språkets upplevda eller inskrivna gränser i tider av kris och krig.

Solmaz Sharifs första diktsamling, LOOK, (utgiven på svenska av Rámus förlag, 2017, i översättning av Ida Börjel & Jennifer Hayashida) återanvände lexikonet från Dictionary of Military and Associated Terms of U.S. Department of Defense. Titeln på den 13:e upplagan av Göteborgs internationella biennal för samtidskonst, a hand that is all our hands combined, är hämtad från dikten Personal Effects i samma samling.Programmet är ett samarbete mellan Göteborgs Internationella Konstbiennal och Stadsbiblioteket Göteborg.

Athena Farrokhzad är poet, dramatiker, översättare och professor vid Linköpings universitet. Hennes senaste bok Tragedierna (2025) består av tre pjäser inspirerade av antikens dramatik.
Basma al-Sharif är palestinsk konstnär och filmskapare vars verk utforskar politiska cykler, kolonialt arv och minne. Hennes filmer och installationer har visats internationellt, bland annat på MOMA och Whitneybiennalen i New York. I filmer och installationer som rör sig fram och tillbaka i historien – och mellan platser och icke-platser – konfronterar al-Sharif arvet efter kolonialismen med verk som är satiriska, omslutande och lyriska. al-Sharif tog en konstnärlig magisterexamen på University of Illinois Chicago 2007. Hennes verk har visats på bland annat Hannah Ryggen-triennalen, Trondheim; Pompidou Metz; De Appel, Amsterdam; Art Institute of Chicago; MOMA, New York; CCA Glasgow; SALT Galata, Istanbul; 78:e Whitneybiennalen, New York; New Museum, New York; Berlin Documentary Forum; Manifesta 8, Murcia / Cartagena. al-Sharifs videoverk har även visats på många internationella filmfestivaler.

Johannes Anyuru är poet, författare och dramatiker. Han har tilldelats flera priser. Han debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Samma år fick han utmärkelsen Guldprinsen och turnerade tillsammans med DJ Khim i Riksteaterföreställningen Abstrakt rap. Hans diktsamling Städerna inuti Hall nominerades till Augustpriset 2009. Året därpå romandebuterade han med den uppmärksammade Skulle jag dö under andra himlar. Anyuru fick sitt internationella genombrott med En storm kom från paradiset, som hittills översatts till franska, tyska, engelska, norska, danska, finska och holländska och tilldelades han SvDs litteraturpris 2012. För samma bok nominerades Anyuru till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris samt tilldelades Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Hans roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) blev översatt till många språk och belönats med bland annat Augustpriset 2017 för Årets svenska skönlitterära bok.

Ann Ighe var moderator, lektor i ekonomisk historia, skribent samt en av redaktörerna för tidskriften Ord&Bild.

The Writer's Garden

The Writer's Garden : How Gardens Inspired Our Best-Loved Authors: Jane Austen på Godmersham och Rupert Brooke på Grantchester, John Ruskin på Brantwood, Agatha Christie på Greenway, Beatrix Potter på Hill Top, Roald Dahl på Gipsy House, Charles Dickens på Gad s Hill Place,
Virginia Woolf på Monk's House, Winston Churchill på Chartwell, Laurence Sterne på Shandy Hall, George Bernard Shaw, Ted Hughes på Lumb Bank. Henry James, EF Benson på Lamb House, John Clare på Helpston, Thomas Hardy, Robert Burns på Ellisland, William Wordsworth på Cockermouth, Walter Scott, Rudyard Kipling.

Skammen av Annie Ernaux

Skammen (La honte 1955) av Annie Ernaux börjar med: "Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor." Här berättar hon om den traumatiska händelse som kom att prägla hennes liv. Osentimentalt och självutlämnande återskapar hon runt denna våldsscen den värld som var hennes år 1952: den dominerande modern, den kuvade fadern, det enkla hemmet i den lilla staden i Normandie, arbetarklassens sociala regler och koder, privatskolans religiösa - känslan att vara en klassfiende i sin egen familj - känslan att för alltid gå in i skammen ...
Ju mer Ernaux dyker ner i historien desto mer begriper hon vilket spänningsfält föräldrarna levde i. Mellan önskan om social framgång och skammen över var de kom ifrån. Samtidigt skildrar Ernaux sin egen skam och strävan efter att slippa undan konventionerna hon vuxit upp med och istället följa sin egen längtan efter ett helt annat liv än föräldrarnas.

En känsla jag känner igen:
"Efteråt har den söndagen lagt sig som ett filter mellan  mig och allt jag upplevde. Jag lekte, jag läste, jag uppförde mig som vanligt men jag fanns ingenstans. Allt hade blivit artificiellt. Jag hade svårt att lära mig läxorna som jag förut bara hade behövt läsa igenom en gång för att kunna. En överdriven noggrannhet som inte fäste sig vid något hade ersatt min tidigare nonchalans - den begåvade elevens nonchalans som litar på sin lätthet att lära." (sid 13)

Om varmhållning av levande döda av Isabella Nilsson

Om varmhållning av levande döda (2026) av Isabella Nilsson.
En stillsam uppgörelse med idén om litteraturen som en läkande kraft. I elva texter fördelade över årets fyra årstider berättar Isabella Nilsson om en avsides tillvaro präglad av smärtan och njutningen i att sakta men säkert skriva ihjäl sig. Läsningen mer givande om man är lite bekant med Emily Dickinson, Anna Greta Wide, Marguerite Duras, Malte Persson, m.fl. Jag har bloggat om dem. Nilsson översätter själv olika texter och nämner flera bra översättare.
En bladvändare som andra Isabella Nilssons böcker. bernur har läst: HÄR.

En bok för Ingen : brev från en underpresterande övermänniska (2022) av Isabella Nilsson var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023.

Ellen Mattson om läsningens betydelse

Vad betyder läsning för hjärnan, språket och tankeförmågan? Och vilken roll kan Svenska Akademien spela för att lyfta läsningens betydelse? Författaren och ledamoten av Svenska Akademien Ellen Mattson intressant att lyssna.
Vi läser allt mindre, speciellt barn och ungdomar. Akademien gör olika insatser för att öka barns läsning. Finns ingen "dålig" litteratur, hon läste Kitty och Vi Fem. Viktigt med mängdläsning, komma upp i snabbhet. Unga säger att: "Läsning är slöseri med tid!"

Djupläsning kräver pappersläsning, kunna gå in i en text, uppleva olika perspektiv. Skumläsning på skärm blir förlust av komplexitet. Virginia Woolf levde i en familj där man läste mycket för barnen, inte bara barnböcker utan även svår läsning. Woolf var mycket intresserad av läsning.
Dålig läsförmåga försämrar korttidsminnet. Lyssna är inte samma sak som läsa själv.Man skapar egna bilder, förlorar sig själv, lämnar verkligheten, annan tid, annans verklighet. Man lär sig något, hur det känns för andra i en annan tid.
Ingen läsning, ingen skrift. Man måste läsa för att kunna skriva.

Mycket byggarbete, inte helt enkelt komma till Göteborgs Litteraturhus.

Timmen när vi inte visste något om varandra av Peter Handke

"Det som upptar mig väldigt är det faktum att jag träffar människor på trottoarer, kaféer och flygplatser utan att längre vara i stånd att uppfatta deras värdighet - jag talar om den värdighet som en gång i tiden utgick från storslagna böcker, filmer eller målningar. Hur är det till exempel möjligt att den amerikanske målaren Edwar Hopper under mellankrigstiden kunde gestalta en biografflickans öde eller ett särskilt slags kafé i New York? Och att jag, när jag går in på ett förortskafé, bara ser dessa stumma kroppar sitta och hänga vid bardisken. Varför har jag ingen känsla för tragiken i deras liv, på det sätt som Cezanne hade det, eller Faulkner, och även Sherwood Anderson?" (sid 51)

Timmen när vi inte visste något om varandra (Die Stunde da wir nichts voneinander wussten 1992) av Peter Handke har jag fått vänta, för biblioteken har bara en av denna bok, lång kö för andra av Handkes böcker, men mycket finns översatt till svenska, mycket nytryck också nu. Denna egentligen teater, med scenanvisningar, kommentarer, tankar, fragment.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

"Hon läste tidningar, ännu hellre böcker, där hon kunde jämföra berättelserna med sitt eget levnadslopp. Hon följde med i min läsning, Först Fallada, Knut Hamsun, Dostojevskij, Maxim Gorkij, sedan Thomas Wolfe och William Faulkner. Hon yttrade ingenting värt att tryckas om det, berättade bara vad hon särskilt hade lagt märke till. "Men sådan är jag ändå inte", sa hon ibland, som om författaren i fråga hade beskrivit henne högst personligen. Hon läste varje bok som en beskrivning av sitt eget liv, och levde upp av det; ryckte fram med sig själv för första gången när hon läste; lärde sig att tala om sig själv; för varje bok kom hon att tänka på mer. Så fick jag så småningom veta något om henne." (sid 64)

Berättelse om ett liv (Wunschloses Unglück 1972) av Peter Handke som berättar om sin mor. Strax efter hennes självmord i början av sjuttiotalet känner han starkt att han vill berätta hennes historia. En kvinna som inte hade så många val, de hade inte de fattiga och speciellt inte kvinnor. Hon levde i Österrike och krigets och efterkrigstidens Berlin. I slutet var hon sjuk och ville inte leva längre. Handke berättar naket även om de sista timmarna med sin döda mor. Och Handke skriver att skrivandet inte har hjälpt:
"Skrivandet var inte, som jag först trodde, ett minne av en avslutad period i mitt liv, utan bara ett ständigt virrvarr av minnen i form av meningar, som bara tydde på ett avståndstagande."

"Ibland har jag visserligen under arbetet med berättelsen blivit trött på all öppenheten och ärligheten och har längtat efter att snart skriva något igen, där jag kunde ljuga lite och föreställa mig, till exempel teaterpjäs.
En gång slat kniven när jag skar bröd, och jag såg genast för mig, hur hon på mornarna hade skurit små brödbitar ner i den varma mjölken åt barnen." (sid 95)

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Stjärnans ögonblick (A Hora da Estrela) av Clarice Lispector gavs ut i Brasilien 1979 och har uppnått klassikerstatus både hemma i Brasilien och internationellt. Tranan gav ut romanen på svenska 2001, och inför nyutgivningen har den prisade översättaren Örjan Sjögren översatt om romanen från grunden. Nyutgåvan innehåller också ett förord av Colm Tóibín. Det är en perfekt introduktion till Lispectors unika litterära värld, som har varit stilbildande för flera generationer författare och kritiker. Lispector föddes 1920 i Ukraina men kom till nordöstra Brasilien redan under sitt första levnadsår efter att hennes judiska familj flytt undan pogromer och förföljelse.

Macabéa lever ett fattigt och innehållslöst liv i Rio de Janeiros slum. Hon älskar Coca-Cola och fantiserar om att vara Marilyn Monroe, men enligt romanens världsvana, självsäkra berättare Rodrigo S.M. var hon dömd till elände redan från födseln: hon är ful, undernärd, oduglig och oälskad. Men av någon outgrundlig anledning verkar hon ändå fri inombords, till synes omedveten om hur olycklig hon borde vara. Hon lyssnar på Radio Ur på lägsta volym för att inte störa rumskamraterna, och lär sig udda saker. Svårt att inte tycka om Macabéa. Författaren själv hade cancer och dog kort efter. bernur läst: HÄR.

"Hon mediterade medan hon skrev maskin och därför gjorde hon ännu fler fel. Men hon hade sina nöjen. Kalla kvällar brukade hon huttrande under det tunna bomullslakanet och i skenet av ett levande ljus läsa reklamannonserna som hon klippte ut ur gamla tidningar på kontoret. Hon samlade på annonser. Hon klistrade in dem i ett album. Det fanns en annons, den mest värdefulla, som i färg visade en öppen burk med hudkräm för kvinnor som helt enkelt inte var hon. Hon låg där och bara fantiserade njutningsfullt samtidigt som ticsen som hon för ett tag sedan börjat få fick henne att blinka ofrivilligt: krämen såg så lockande ut att om hon haft råd att köpa den skulle hon inte vara dum. Strunt i huden, hon skulle för sjutton äta det, äta den med sked direkt ur burken." (sid 69)

Blåsa liv av Clarice Lispector

Blåsa liv (1978) av Clarice Lispector

Clarice Lispectors fiktiva person "Författaren" skapar Ângela genom att likt Gud i skapelseberättelsen blåsa liv i sin gestalt. På det sättet tänker han sig kunna föra ett samtal med sitt mörka inre. Men när Författaren inser att han inte längre kan kontrollera sin alltmer självständiga skapelse grips han av en sorts hatkärlek till Ângela. Kanske måste han låta henne dö. Dock förstår han att det även skulle innebära hans eget slut.

FÖRFATTAREN: Jag ska ta semester från mig själv och låta Ângela föra ordet. Om jag en dag kommer att läsa det här sakerna jag skriver hoppas jag att jag i nattens svarta hål ska mötas av tusentals stumma fyrverkerier åtföljda av tusentals sjungande kristallkärvor. Det är denna mörka natt jag en dag vill finna utanför och inuti mig. Ângela gav mig nu ett infall av mig själv och jag blev glad. Lycklig, jag vet inte varför. Ska jag bejaka det? Nej, av någon fördold anledning känner jag illamående och en stark oro varje gång jag lyckats ta mig upp på någon ljuslyckas snöklädda topp. Den alltför rena luften gör ont i kroppen.
   Ângela har vingar.

ÂNGELA: Jag tycker så mycket om det jag inte förstår, När jag läser något jag inte förstår känner jag en ljuv och avgrundslik svindel. (sid 54)

Sir Winston och jag

"Han satt fullt påklädd vid sitt skrivbord och muttrade irriterat:
    "Kom in, Clifford. Jag kan behöva en karl vid min sida. Det är ett helvete att vara omgiven av kvinnofolk dagarna i ända. Ett par gånger under de senaste fyrtio åren har min hustru och jag försökt äta frukost tillsammans. Den sista gången var i morse. Det var så obehagligt att vi måste upphöra med det om äktenskapet inte ska gå sönder. Vad ni än gör Clifford, börja dagen utan fruntimmer. Ta ett råd från en prövad man som inom kort varit gift med samma kvinna i femtio år."" (sid 47)

Sir Winston och jag (2021) av Lars-Åke Skagegård är en roman med verklighetsbakgrund om en av historiens stora män. England stod 1940 på gränsen till avgrunden, när han släpptes fram som en sista desperat chans att förändra hela historien - sir Winston Churchill.

Men hur såg han själv på sina gärningar, den upphöjde premiärministern som samtidigt led av de mörka tankarna som plågade honom under livets sista år. Allt reflekteras genom ögonen på den amerikanska krigsjournalisten Bobby Clifford, som på uppdrag av Churchill själv återberättar bakgrunden till besluten som kom att avgöra mängder av människors liv och död. Under sina tre möten med Churchill - i London, på en seglats i Medelhavet och på lantgodset Chartwell - lär journalisten också känna en annan man.

Baumgartner av Paul Auster

Baumgartner (2024) av Paul Auster, hans sista bok berättar om skrivande, fantomsmärtor, kärlek och sorg.
Seymour Baumgartner - änkeman, författare, professor vid Princeton - upplever en morgon den ena förargliga motgången efter den andra. Han glömmer att stänga av spisen och bränner handen på äggkastrullen, han halkar i källartrappan och skadar knät. Till sist blir han sittande på en köksstol i det tomma huset och bara stirrar. Blicken faller på den eländiga kastrullen. Den leder tankarna vidare till Anna, Baumgartners älskade hustru som varit död i nästan tio år. Första gången han såg henne var i second hand-butiken där han som ung utfattig student köpte just den där kastrullen.

"Baumgartner fortsatte undervisa på The New School, där han avancerade från biträdande lektor till docent till professor och skrev sina böcker om läsandets fenomenologi och rädslans politik, och vartenda ord i dem skrevs i den lilla alkoven längst in i lägenheten, i andra änden av korridoren från det lilla rummet där Anna skrev sina dikter, redigerade sina författare och översatte sina böcker. Poängen är: det var början på deras lyckligaste tid tillsammans" (sid 92)

Så gör jag : konsten att skriva läsa

Så gör jag : konsten att skriva av Bodil Malmsten
En hyllning till läsning. Läser man inte, kan man inte skriva, som Malmsten konstaterar. Generöst delar hon med sig av sina bästa läsupplevelser.
I boken ingår kapitel om ord, skiljetecken, korrektur, om att sitta rätt, läsa för att lära, dramaturgi. "Ord, meningar, stycken, får aldrig bara bli. Ett tecken på att en bok är en riktig bok är att ingenting av det som står bara får ha råkat bli."

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen av Enrique Vila-Matas tillhör den smala litteraturen, både till innehåll och form. En nördig bok om fem ungkarlar som kallades shandyister (efter Tristram Shandy av Laurence Sterne, betyder ombytlig, vrickad, boken har jag). Någon dadaist, vars verk hade två villkor; de fick inte vara för tunga och man skulle fungera som en ungkarlsmaskin. Lättsamt utan ansvar för fru och barn. De bärbara författarna uppförde sig alltid som oansvariga barn. De samlade saker, små saker. "Kärlek till det lilla är en barnsligt naiv känsla." Aleister Crowley skrev även med små bokstäver.

I Nigeria i Port Actif på Cafe du Louvre (!) kom de fem (Marcel Duchamp, Ferenc Szalay, Paul Morand, Jacques Rigauts, Roberts Jonsson) i kontakt med den amerikanska konstnären Georgia O'Keefe som var där med poeten Carlos Williams. Georgia var en riktig vamp som definierade extrem sexualitet som att "kopulera utan avkomma". En ny tanke på 1920-talet, särskilt för kvinnor. Rigauts blir olyckligt kär i Georgia. Roberts Jonsson begår självmord med hjälp av en tekanna i rokokostil. Detta inspirerar och framkallar en våg av självmord bland unga; newyorkisk Werther (Goethe). Jacques Rigauts skriver i New York Times 1924 att "Endast ett självmord på Ritz anses elegant" för att hindra flera ungdomar hoppa ner i hängbroarna. Även han gjorde självmord på Grand Hotel i staden Palerno. Denna bok är inte deppig, utan intressant historia om unga konstnärer.

Snacka om att vara språkpolis: Karl Kraus gav ut tidningen Die Fackel, han skrev allt själv och var mycket noggrann. En ung galen skribent Werner Littbarski bestämde sig för att finna det där felet. Betjänten Vergilius fick hjälpa till. Efter flera sömnlösa dygn fann han det och firade med champagne. Han gav ut en tidsskift som gjorde narr av Kraus. Hela Wien beklagade Littbarski. Men när Larbaud kom till Wien, utsåg han Littbarski till värd för fest långt från alla som inte var engagerade i de bärbaras hemliga rörelse. Littbarskis fest skulle bli täckmantel till den verkliga festen för konspiratörer. Littbarski ville veta "nyckeln till  den bärbara litteraturen, det vill säga till en litteratur som inte fanns. Ingen av shandyisterna visste ju vad den bestod i". Till festen mars 1925 i Wien kom en säregen blandning: Marianne Moore, Cyril Connoly, Carla Orengo, Etra Pound, Josephine Parker, Jacobo Sureda, Erich von Stroheim. Joyce drog sig ur sällskapet, då han trodde att man måste betala en månadsavgift för att vara medlem, skrev Crowley.

Enrique Vila-Matas är Bodils Malmstens favorit.

Baedeker's London med Perec

"I stället för att besöka London, stanna hemma framför öppna spisen och läs de oöverträffliga beskrivningar som står att finna i Baedeker" (1907 års utgåva), skriver Georges Perec i kapitel Turism i Rummets rymder. Själv älskar jag att resa i läsfåtöljen och hittade Baedeker's London 1930 i bokhyllan. Baedeker's Guide to Great Britain, 1937 (!) har getts ut som nyutgåva.

Rummets rymder (Espèces despaces) av Georges Perec är en bok som berättar om skrivandets olika former; inköpslistor, mötesanteckningar, trista formulär, citat, brev, essäer, dikter. Översättaren Fredrik Rönnbäck har gjort bra jobb. "Platser där jag har sovit", har Perec koll på. Hemma hos sig föredrar han bredvid sängen lokalradiospelande musik ur olika genrer, då och då avbrutna av lågmälda meddelanden om trafikstockningar. Perec rör sig mellan mikrobetraktelser från egen säng till gatan, staden, landet, rymden. Han zomar ut med ord. Det finns även index över orden. bernur har läst: HÄR.

Per Magnus Johansson Om skrivande

Per Magnus Johansson samtalar med Mikaela Blomqvist om sin nya bok Om skrivande. Vad innebär det egentligen att skriva? Det sker i ensamhet men sträcker sig mot läsaren; upprättar en värld som både är enskild och tillhör alla läskunniga. Den som skriver drar sig undan det vardagliga livet samtidigt som skrivandet som få andra mänskliga verksamheter befinner sig i livets tjänst. I dialog med litteraturens stora namn utforskar Per Magnus Johansson gränsen mellan att läsa och tänka, att tala och tystna, att leva och skriva. Hur kan läsandet och skrivandet fungera som tröst för den utsatta och plågade människan?
Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog, idéhistoriker och författare, verksam i Göteborg och Paris. Han är redaktör för tidskriften Arche och har gett ut femton böcker.

Horan på den normandiska kusten av Marguerite Duras

"Han ville allt samtidigt, han ville förstöra boken och han var rädd om boken. I flera veckor hade han skrivit på maskin två timmar per dag för min skull. Skisser, olika stadier av boken. Han visste att boken redan fanns. Han sa till mig: "Varför i helvete skriver ni hela tiden, hela dagarna? Ni är övergiven av alla. Ni är galen, ni är horan på den normandiska kusten, en idiot, ni är pinsam." Efteråt hände det att vi skrattade. Han var rädd för att jag skulle dö innan boken blev färdig kanske, eller snarare att jag skulle slänga boken, ännu en gång."

Horan på den normandiska kusten (La Pute de la côte normande 1986) av Marguerite Duras är en mörk, tät och gnistrande text om skrivande, våld och åtrå. Medan Duras ägnar sommaren 1986 åt att färdigställa sin bok, rör sig hennes älskare och sekreterare mellan kullarna, hotellen och barerna. Hans ständiga vredesutbrott lägrar sig över tillvaron medan pappret fylls med meningar. I denna korta text, som nu för första gången kommer ut på svenska med Kennet Klemets översättning, skildrar Duras det märkliga, framväxande förhållandet mellan skriken och skriften.

Gotenius Varv ⚙️ Fem en fredag

Fick en fin almanacka, handtryckt kasse och väggkalender med Gotenius Varv av svärsonen. Göteborgs sista varv, där svärsonen jobbar. Ibland även äldsta barnbarn som går på seglande gymnasieskola.

1 Vad stör du dig på i vardagen? inget särskilt.
2 Vad stör dig mer ju äldre du blir? är långsammare.
3 När tappar du tålamodet snabbast? lyssna på elaka människor.
4 Vad stör dig med rutiner? har inga rutiner.
5 När kan du inte sova? kan somna hos tandläkaren.

Irritationsmoment Fem en fredag hos: ElisaMatilda.

Rummets rymder

Rummets rymder (Espèces despaces) av Georges Perec är en bok som berättar om skrivandets olika former; inköpslistor, mötesanteckningar, trista formulär, citat, brev, essäer, dikter. Översättaren Fredrik Rönnbäck har gjort bra jobb. "Platser där jag har sovit", har Perec koll på. Hemma hos sig föredrar han bredvid sängen lokalradiospelande musik ur olika genrer, då och då avbrutna av lågmälda meddelanden om trafikstockningar. Perec rör sig mellan mikrobetraktelser från egen säng till gatan, staden, landet, rymden. Han zomar ut med ord. Det finns även index över orden.

Artens överlevnad av Lydia Sandgren

Artens överlevnad (2025) av Lydia Sandgren (776 sidor)
Hösten 2021 får läraren och författaren Karl Hillberg ett oväntat erbjudande om att skriva en biografi över en omsusad italiensk dirigent. Uppdragsgivare är dennes änka. Karl, som dittills enbart ägnat sig åt fiktionen, dras in i ett både uppburet och dimhöljt liv i musikens tjänst. Men vem är det han själv tjänar genom att teckna den geniförklarade maestrons historia? Snart börjar han dessutom ana konkurrens från ännu en biografiförfattare, någon som tycks ligga steget före.

   Utifrån sett framstod Villa Viera som en blygsam byggnad, inbäddad i den stora och ganska kaotiska trädgården. Men inomhus sträckte huset ut sig åt alla håll, fullt av sällskapsrum, musikrum, korridorer, hallar, sovrum, ett rymligt kök med långsmala fönster åt baksidan till. Inredningen ingrep en osannolik mängd jakaranda, teak och mahogny. Träpaneler, skjutdörrar, bokhyllor och fönsterkarmar - allt som rimligtvis kunde tillverkas av ett rödlistat träslag var tillverkat av ett rödlistat träslag. Väggarna var tapetserade med sjögrästapet. På nedervåningen gick de i silver-ostron-nikotingult, en trappa upp i rost, vinrött och dammigt rosa nyanser.
    "Det är lite omodernt", medgav Alice när hon visade mig upp till rummet. (sid 137)

Sandgren har stark närvaro i sina böcker, stillsam bladvändare, duktig med adjektiv och levande beskrivningar. Författaren och psykologen Lydia Sandgren utsågs till Årets göteborgare 2025.