Den sista grisen av Horace Engdahl

"Jag sätter ner ljudet, så att musiken bara ska angå mig själv.  Först då talar den som en vän och "filosoferar inte för hela Grekland", som Epikuros sa. Jag står inte ut med att någon ifrågasätter den musik jag valt att lyssna till - det är vad det handlar om. De andras likgiltighet skulle kränka mig i det ögonblick jag tar emot tonerna som en form av sanning, en hjärtans sanning, som musikerna gör mig delaktiv av.

"Un seccatore", "en olägenhet", kallar man på italienska en person som varken är dum eller elak eller ens långtråkig men som besvärar genom att envisas med att hävda ett tankesätt som är motbjudande för de övriga i sällskapet. Hur mycket intelligens en sådan människa än lägger i dagen, verkar hon inskränkt och avsigkommen, mer och mer för varje minut hon framhärdar. På avstånd kan man frestas att kalla henne för en brinnande ande, men träffar man en sådan person inser man att hon är en fullkomlig pina och inte omvänder någon."

Den sista grisen av Horace Engdahl lyfter läsaren till en helt ny nivå, man får reflektera, tänka, lära sig nytt. Ett och annat stillsamt skratt, för Engdahl har glimten i ögat när han betraktar både det vardagliga och berättar om sina stora favoritdiktare. Inte alltid jag tycker lika men givande att reflektera sina egna tankar med någon som tänkt. Att ha både närhet och distans till sig själv är en konst; tidvis är Engdahl ganska naken i sina betraktelser - men det är då man kan känna igen sig själv, även som läsare. En stor bok i liten format som får plats i handväskan och som jag gärna plockar upp i spårvagnen och läser några korta snuttar, fragment. Alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket.

jag läser som Bernur

känner igen mig i det Bernur skriver:
"Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta." Läs: HÄR.

Eller som man säger om Claude Simon:
Intriger oväsentligt, språket underordnat. Slutet, hur det går oviktigt.

Den oavslutade litteraturen : en essä om allt som inte blev klart (2023) av Kristoffer Leandoe.
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra. Men varför avslutades aldrig somliga böcker? Svaret på frågan leder in på död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. ”Bränn allt!” sa Kafka, Ovidius och Mallarmé på dödsbädden, men eftervärlden struntar glatt i deras önskan. Vissa böcker blev liggande av rädsla för repressalier eller att misslyckas. Vissa litterära skapelser var för hemska till och med för Strindberg. Somliga författare vill helt enkelt att det roliga aldrig ska ta slut och vägrar därför att bli klara, som Tolkien. Andra författare, som Baudelaire och Camus, låter med flit bli att skriva rätt böcker, utan nöjer sig med att ha fått kasta ner den briljanta idén i en anteckningsbok. De böckerna väntar fortfarande på att bli skrivna. Här möter vi dem alla. Hanna: HÄR.

Historieläraren av Matt Haig

"Havtorn. Det är galet. Smakar skit. Prova."
  Det fantastiska med Hendrich var att han levde i takt med tiden. Det hade han alltid gjort, tror jag. I alla fall sedan 1890-talet. För många århundraden sedan, när han sålde tulpaner, hade han säkerligen varit likadan. Det var märkligt. Han var äldre än någon av oss andra, men han höll sig alltid à jour med den tidsanda som just då råkade sväva omkring. (sid 17)

Historieläraren (How to Stop Time) av Matt Haig är en tidsresa med Tom Hazard, en barnlös 41-åring som bär på en hemlighet; att han har anageria som betyder att han åldras mycket långsamt. Han har levt mest ensam, kär en gång i Rose runt 1623, och levt från den elisabetanska tiden 1558-1603 genom 1920-talets jazzålder i Paris till dagens London, dit han vill igen. Han har sett världen förändras många gånger, så det enda han längtar efter är ett helt vanligt liv och jobba som lärare på högstadiet.

Hon var, visade det sig, en extremt begåvad och nyfiken läsare. Vi ägde bara två böcker, men dem läste hon om och om igen. Vid sex års ålder kundehon läsa Edmund Spensers Älvdrottningen, första bandet, och när hon var åtta kunde hon citera Michel de Montaigne - jag hade en engelsk översättning av hans essäer som jag hade skaffat många år tidigare på Soutwarks onsdagsmarknad. Boken var lite trasig, sidorna hade börjat lossna från ryggen, och jag hade fått den för två penny. En gång när Rose rörde vid min hand sa Marion: "Om det finns något sådant som ett lyckligt äktenskap är det för att det snarare påminner om kamratskap än kärlek." Eller när hon fick frågan om varför hon såg så sorgsen ut: "Mitt liv har varit fullt av förskräckliga olyckor, av vilka de flesta adrig har inträffat."
    "Det är väl Montaigne, är det inte?"
    Och hon nickade nästan omärkligt. (sid 254)