Den diskreta åldern av Simone de Beauvoir

Den diskreta åldern (L’âge de discrétion 1967) av Simone de Beauvoir Översättning: Kristoffer Leandoer.
En finstämd kortroman om åldrande och rädslan för att bli irrelevant, om relationen mellan föräldrar och vuxna barn, om identitet bortom prestation och social roll och om att acceptera livets förändringar.

"Så vemodigt och insiktsfullt Simone de Beauvoir skriver om åldrande i den här kortromanen! Huvudpersonen är en 60-årig kvinnlig akademiker med stark socialistisk övertygelse. Hon lever i ett stabilt äktenskap och bor i en fin lägenhet i centrala Paris. Sonen arbetar som universitetslärare och har precis gift sig. Livet tycks gå som på räls, men plötsligt hopar sig motgångarna. Den bok kvinnan har skrivit får inte alls det mottagande hon förväntat sig. Sedan kommer nästa käftsmäll: sonen berättar att han inte tänker fortsätta jobba på universitetet. Han tänker ta ett mer välbetalt jobb på kulturministeriet. Modern ser honom som en svikare, som offrat sina ideal för pengar. När hon söker stöd hos sin man, tar han oväntat sonens parti. Kvinnan grivivlan. Varför bryr sig ingen om vad hon tycker längre? Hur blev livet så här? Har hon någonsin lyckats uppnå något av allt hon föresatt sig?" Tips: Yukiko Duke. bernur har läst: HÄR.

     "Vanligtvis stimuleras jag av mina misslyckanden. Den här gången är det annorlunda."

Flera smakbitar hos: Mia.

     "Jag förstår inte varför.?
     " Det beror på åldern. André försäkrar att vetenskapsmän är slut gott och väl innan de fyllt femtio. Inom litteraturen finns det säkert också en punkt där man inte kan göra mer än trampa vatten."
     "Inom litteraturen är jag säker på att det inte är så."
     "Och när det gäller naturvetenskap?"
     "Det saknar jag kompetens att yttra mig om." (sid 73)

litterärt fika 🇫🇷

Lindblomste från hälsokostaffär, goda Madeleinekakor från Lidl.
Marcel Prousts Madeleinekaka syftar på den berömda litterära scenen i På spaning efter den tid som flytt, där en smak av kakan väcker djupt begravda barndomsminnen.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras

Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V. Stein 1964) av Marguerite Duras [1914–1996] föddes i Indokina av franska föräldrar. Hennes författarskap präglades starkt av uppväxttiden, liksom av hennes engagemang i motståndsrörelsen under andra världskriget. Duras utgivning – som omfattade över femtio romaner och pjäser – gör henne till en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.
Översättning och förord av Katarina Frostenson, som till och med besöker en utställning i Normandie om Duras skrivande och läser ändrade originalmanus.

En främmande kvinna kommer in på en bal i T. Beach. Lol V. Stein ser sin fästman förändras och bli intresserad av en annan kvinna. Det sker på ett ögonblick och ett oåterkalleligt drama utspelas. Ett triangeldrama, en bal, en galenskap.
    Från första stund avskärmar sig Lol från världen och vänner, från sin smärta. Under många år, även efter att hon gift sig och skaffat barn, lever hon som en tillvarons passiva åskådare. Tills hon en dag börjar planera ett möte.

  "Han gick med lugna steg, nära skyltfönstren. Sedan ett par veckor är det flera som går så. Han vände sig om efter vackra och ensamma kvinnor, stannade ibland, lite vulgärt. Lol ryckte till varje gång, som om det var henne det gällde.
    På en strand hade hon, i sin ungdom, sett ett beteende som liknade männens i S. Thala. Minns hon med ens att hon lidit? Ler hon åt det? Det är troligt att ungdomens trevanden numera finns i ett milt och lyckligt minne hos Lol. Nu ser hon deras blickar riktas mot henne i hemlighet, precis på samma sätt: Hon som inte ser sig själv, ser man så, i de andra." (sid 43)

Vardagens ting av Marguerite Duras

Vardagens ting (La vie matérielle) : Marguerite Duras talar med Jérôme Beaujour.
I bokenberättar Marguerite Duras i ett femtiotal korta texter om centrala platser och händelser i sitt liv. Om, kärlek, alkoholism, skam och orättvisor – och förstås om att skriva. Själv liknar hon boken vid en stor väg som vill gå överallt på samma gång – en rörlig och levande text, vare sig hon skriver om mötet mellan könen eller om kontro-versiella händelser i bokens samtid. Vardagens ting kom till i samarbete med vännen Jérôme Beaujour och är ett av Duras mest orädda och omtyckta verk.
Boken gavs ut på franska 1988, översattes till svenska av Katarina Frostenson 1989, men har sedan länge varit slutsåld. Nu ges den äntligen ut igen, i reviderad översättning och med ett nyskrivet förord av Katarina Frostenson.
Texter som är en blandning av krönika, dagbok, självbiografi och essä. Här finns tankar om livet, kärleken, skrivandet och annat väsentligt i tillvaron. Hon formulerar en livsfilosofi, en förnekelsens och värdighetens filosofi i en grym och orättfärdig värld. (bernur har läst: HÄR.)

"Folk säger att män ofta gör grovjobbet och att man hittar dem på avdelningen för verktyg på stora varuhus. Jag svarar inte på det där, för grovjobb är lika med sport för män. Att hugga ner ett träd när man kommer hem från jobbet är ett slags sport, det är inte arbete. En normalt byggs man av medellängd gör vad man säger åt honom att göra. Diska två tallrikar, han gör det, gå och handla, han gör det. Han har den där förödande tendensen att tro att han är hjälte när han köper potatis. Men glöm det.
    Folk säger att jag överdriver." (sid 68 kap Hemmet) bernur har läst: HÄR.

Baedeker's London med Perec

"I stället för att besöka London, stanna hemma framför öppna spisen och läs de oöverträffliga beskrivningar som står att finna i Baedeker" (1907 års utgåva), skriver Georges Perec i kapitel Turism i Rummets rymder. Själv älskar jag att resa i läsfåtöljen och hittade Baedeker's London 1930 i bokhyllan. Baedeker's Guide to Great Britain, 1937 (!) har getts ut som nyutgåva.

Rummets rymder (Espèces despaces) av Georges Perec är en bok som berättar om skrivandets olika former; inköpslistor, mötesanteckningar, trista formulär, citat, brev, essäer, dikter. Översättaren Fredrik Rönnbäck har gjort bra jobb. "Platser där jag har sovit", har Perec koll på. Hemma hos sig föredrar han bredvid sängen lokalradiospelande musik ur olika genrer, då och då avbrutna av lågmälda meddelanden om trafikstockningar. Perec rör sig mellan mikrobetraktelser från egen säng till gatan, staden, landet, rymden. Han zomar ut med ord. Det finns även index över orden. bernur har läst: HÄR.

Dagarna som följde är Mélissa Da Costas

Dagarna som följde (Les lendemains 2026)  är Mélissa Da Costas, en fransk författare, vars debutroman Allt det blå på himlen blev en enorm succé med över 1 miljon sålda exemplar och gjorde henne till Frankrikes bäst säljande författare. Modernista.
Kvällen den 21 juni inträffar en tragisk olycka som slår sönder Amandes tillvaro – hon förlorar två av sina allra närmaste, och världen rasar samman. Förlamad av sorg lämnar hon allt bakom sig och söker ensamhe­ten i ett övergivet hus på den franska landsbygden. Där passerar dagarna medan solens obevekliga strålar faller in genom fönstret – men Amande förmår inte ta steget utanför dörren.
    En dag hittar hon av en slump gamla trädgårdskalendrar, fulla av handskrivna anteckningar från husets tidigare ägare, Madame Hugues, och hon börjar försiktigt återuppliva den övergivna trädgården. Genom årstider­nas växlingar finner Amande en ny kraft – en väg tillbaka till livet, till möten hon aldrig väntat sig, till en framtid som långsamt börjar spira.
     Dagarna som följde utspelar sig under ett års tid, från en becksvart midsommarnatt till ett lite ljusare 21 juni. En gripande och stämningsfull roman om sorg, läkande och naturens förmåga att föra oss tillbaka till oss själva. Översättning av Evelina Ivarsson.

I dag är begravningen knappt över innan vardagen är tvungen att återupptas: arbetet, räkningarna som ska betalas… Samhället har inte tid för sorg längre.
    Jag klarar inte av det. Det är därför jag har flytt till Auvergne. Jag behöver tid.
    Min mamma har försökt få tag i mig flera gånger. Jag lät samtalen gå till röstbrevlådan samtidigt som jag visste att jag inte skulle lyssna på dem. Hon lär vilja veta när jag ska tillbaka till jobbet. Hon har inget annat skäl att ringa mig. Kommunen erbjöd mig att ta tjänstledigt innan jag ens hann överväga det. Antagligen av rädsla för upprepade sjukskrivningar. Det myllrar av dem inom det offentliga, tydligen. Jag gick med på tjänstledigheten. Jag behöver inte pengar just nu. (sid 20)

Allt det blå på himlen (Tout le bleu du ciel 2025) av Mélissa Da Costa Modernista. Hennes debut. Tjugosexåriga Émile har drabbats av en tidig demens-sjukdom och förväntas bara ha två år kvar att leva. I stället för att tillbringa resten av sitt liv instängd på sjukhuset bestämmer han sig för att bryta sig loss och åka på en sista resa. Kvinnorna vid världens ände är Mélissa Da Costas tredje roman, en oförglömlig resa genom hisnande landskap.

Coda i svt

Coda, se: HÄR. Ett gripande drama om Ruby, den enda hörande medlemmen i en döv familj. Hon står inför valet mellan att följa sin passion för musik eller att rädda det haltande familjeföretaget. När hon upptäcker sin talang för sång, ställs hon inför utmaningen att låta sina drömmar gå före familjens behov. Regi: Sian Heder. I rollerna: Emilia Jones, Marlee Matlin, Troy Kotsur, Daniel Durant m.fl.
Vid Oscarsgalan 2022 nominerades den i tre kategorier och vann samtliga: Bästa film, Bästa manliga biroll (för Kotsur) och Bästa manus efter förlaga. Kotsur blev därmed den första manliga döva person att vinna en Oscar.

halva reapriset

 Corinne av Germaine De Staël, Genom blå hagar av Claire Keegan.

Jordskalvet av Nina Bouraoui

Jordskalvet (Le jour du séisme 1999) av Nina Bouraoui
Med havet som symbol, det enda som egentligen ligger mellan henne och Algeriet, förklarar Bouraoui hur allting samtidigt kan finnas nära och långt bort. Och tillsammans med en otroligt rytmiskt skicklig interpunktion förmedlar hon också jordskalvet genom texten, då den poetiskt ryckiga rytmen och de uppryckta fragmenten skapar en läsning som bäst kan liknas vid ett skalv. En prosalyrisk och poetiskt fragmentarisk roman.

Min barndom öppnar trädgården, el boustain. Min barndom föreskriver och påbjuder. Den bygger en skola, el madrassa. Den tar och ersätter. Den skriver, bataba. Barndomen är en öppen plats. Den är, uppburen. Den är, i närheten. Den blir en kropp, en röst, en riktning. Den bär två ansikten. Den existerar, fortfarande. Den svämmar över. Den ryms på en dag. Den blir kvar, för alltid. Den överförs. Den skapar - åmala - minnet.
    Min barndom slukar mitt liv. (sid 44)

Tiden & den fria viljan av Henri Bergson

Tiden & den fria viljan (1889) av Henri Bergson.
Den franske filosofen Henri Bergson hade stort inflytande på författare, vetenskapsmän och tänkare under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Han vände sig mot en äldre filosofitradition och hävdade att verkligheten visserligen måste förstås vetenskapligt, men att utgångspunkten i kvantitativ analys får oss att misskänna dess subjektiva dimension.
I sitt mest kända verk, Tiden och den fria viljan undersöker Bergson hur "omedelbara medvetenhetsfakta" framträder i det nuflöde som är mer grundläggande än rummet och kännetecknas av kvalitativ förändring. Människan är ett slags förtätning av allt hon har levt, och genom att omfatta sin historia i en skapande akt kan hon uttrycka sin frihet. Trots sin djupa skepsis mot språket var Bergson en populär författare, ett slags intellektuell superstjärna med världsrykte. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1927.

Henri Bergson föddes i Paris 1859. Som filosof intresserade han sig särskilt för gränsområdet mellan vetenskap och metafysik. 1914 valdes han som den första juden in i Franska akademien. Han avled 1941, enligt legenden av en förkylning som han ådrog sig när han köade för att bli registrerad som jude av ockupationsmakten, trots att Vichyregeringen velat undanta honom från de nya lagarna.

De djupa känslorna
Kanske består problemets svårighet huvudsakligen däri att vi med samma namn beteckningar och på samma sätt föreställer oss intensitet av mycket olika art, såsom t.ex. intensiteten hos en känsla, en förnimmelse, eller en ansträngning. Den senare åtföljs av en muskelförnimmelse, och själva förnimmelserna är knutna till vissa fysiska betingelser, vilka sannolikt har något inflytande på uppskattningen av intensitetsgraden; de är fenomen som försiggår på medvetandets yta och som ständigt, vilket vi längre fram ska få se, är knutna till uppfattningen av en rörelse eller ett yttre föremål. Vissa själstillstånd tycks oss emellertid med rätt eller orätt vara sig själva nog: så t.ex. den djupa glädjen och sorgen, de reflekterade passionerna, de estetiska känslorna. (sid 23)

Nobelpris i litteratur 1927
”som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits” (Svenska Akademien)

Ah, mon beau château : Chenonceaux – kvinnornas slott av Marguerite Yourcenar

Ah, mon beau château : Chenonceaux – kvinnornas slott (2026) av Marguerite Yourcenar, första kvinna som valdes in i Franska akademien 1980.
Chenonceaux, det mest berömda av slotten i Loiredalen, var länge ett hem för drottningar och älskarinnor, en scen för kärlek, intriger och maktspel, ett vittne till historiens växlingar. I denna essä låter Marguerite Yourcenar byggnaden själv träda fram som berättare.
Med sin sedvanliga klarsyn, inlevelseförmåga och lyhördhet lyfter Yourcenar fram kvinnorna som format platsen genom sekler av skapande, sorg och glädje.
Ah, mon beau château är en fascinerande historisk berättelse och samtidigt en meditativ betraktelse över livets betingelser och tidens gång. Ah, mon beau château är en fascinerande historisk berättelse och samtidigt en meditativ betraktelse över livets betingelser och tidens gång.
Vi besökte några slott i Loiredalen för ett par år sedan. bernur har läst: HÄR.

En änka övervakade dess byggnation, en annan berikade det med sin legend. Denna juvel i sten har framkallar eller intensifierat änkornas svartsjuka passioner. Kärlekens slott enligt vissa turistguider, men snarare ett slott av världslig beräkning och finansiell manipulation samt även ad dessas misslyckanden, en plats för sorg och bekymmer eller den isolerade ålderdomen, utsatt för rättstvister som följt på konkurser eller inträffat i slutet av en regeringstid, tyngt av skulder lika mycket som berikat av minnen, och ändå för evigt upplyst av strålglansen från fester som givits mellan gårdagens och morgondagens osäkerheter.

Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser

Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser (2025) av Paul Valéry.
Översättning och förord: Horace Engdahl.
Valéry var en av förra seklets viktigaste franska författare. Som ung ingick Valéry i kretsen kring Stéphane Mallarmé och blev 1925 invald i Franska akademien. Hans författarskap omfattar många genrer (poesi, dramatik, berättelser, filosofiska dialoger, essäer) och från tjugotalets mitt var han en intellektuell institution inte bara i Frankrike utan i hela Europa.
Den rena och tillämpade an-arkins grund­satser är en samling anteckningar som Valéry gjorde under 1930-talets slut. Texten bär Valérys signum, den är förtätad och lapidarisk, utmanande och provocerande. bernur har läst: HÄR.

Att dela lika
Hatet, grymhet, hyckleriet, dumheten, rofferiet etc. hör inte hemma hos något särskilt parti, dumheten och villfarelsen inte hos någon särskild regim (är inte utmärkande för den).
   Villfarelsen har inget system. (sid 42)

Rummets rymder

Rummets rymder (Espèces despaces) av Georges Perec är en bok som berättar om skrivandets olika former; inköpslistor, mötesanteckningar, trista formulär, citat, brev, essäer, dikter. Översättaren Fredrik Rönnbäck har gjort bra jobb. "Platser där jag har sovit", har Perec koll på. Hemma hos sig föredrar han bredvid sängen lokalradiospelande musik ur olika genrer, då och då avbrutna av lågmälda meddelanden om trafikstockningar. Perec rör sig mellan mikrobetraktelser från egen säng till gatan, staden, landet, rymden. Han zomar ut med ord. Det finns även index över orden.