Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Ingenbarnsland (2012) av Eija Hetekivi Olsson, nominerades till Augustpriset.
2026 års Göteborg läser-bok, finns eget bokmärke.
Boken utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.
Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.
Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.

Nästa morgon hämtade hon termometern, tänkte fejka feber för att slippa skolan.
    Några finneföräldrar skulle vara med under dagen för att se hur lektionerna såg ut för dem i fyrannu när svenska Maggan hade börjat jobba ihop med majen. De ville inte att någon skulle förstöra det finska och hon ville inte se dem där och inte höra dem heller, för hon hade hört dem förr. Hört Jaanas pappa säga "Svennar och svartskallar, bögar och babianer." Hört pappas polare säga samma sak och "Åk tillbaka till djungeln och ät bananer."
   Hon tyngde termometern mot glödlampan ovanför sängen (sid 85)

Flera smakbitar hos: Mia.

Gråt : tårarnas filosofi - från antiken till idag av Eric Cullhed

Varför gråter vi? Vad är det egentligen som händer när tårarna kommer, av sorg, av lättnad eller av plötslig glädje? Och varför är gråten, trots att den ligger oss så nära, fortfarande ett av människans mest gåtfulla uttryck?

Välkommen till ett författarbesök och föreläsning med Eric Cullhed, professor i grekiska vid Uppsala universitet, som i sin uppmärksammade debutbok Gråt ger sig ut på en idéhistorisk och existentiell resa genom tårarnas värld. Människan är det enda djur som gråter av känslor, men vad betyder det egentligen, och varför har detta märkliga beteende väckt så stark fascination genom historien?
I boken möter vi filosofer och tänkare som Sigmund Freud, René Descartes och Thomas Hobbes, alla med sina egna teorier om gråtens funktion: som psykologisk ventil, som tecken på kärlek eller som en gest av underlägsenhet. Cullhed visar hur dessa förklaringar ofta motsäger varandra och hur forskare gång på gång har missat tidigare insikter. Ett författarbesök för dig som är nyfiken på människans känsloliv, idéhistoria och de tårar som binder oss samman.
Med skärpa och nyfikenhet sammanför Cullhed idéer från filosofi, teologi, psykologi, biologi och konst för att utveckla den första samlade undersökningen av gråtens väsen. Resultatet är ett pionjärverk som redan väckt internationell uppmärksamhet. I samtal och uppläsning berättar Eric Cullhed om sin forskning och om hur gråten kan förstås som ett språk , ett mänskligt uttryck som rymmer både sårbarhet och styrka, smärta och lycka, och kanske till och med en antydan om livets mening. Ett författarbesök för dig som är nyfiken på människans känsloliv, idéhistoria och de tårar som binder oss samman.

Dagsljus först på lördag

Dagsljus först på lördag (Dayligtt on Saturday 1943) av J.B. Priestley, när jag läst färdigt hittade jag boken på engelska i min bokhylla. Boken handlar om människor i en kamouflerad flygplansfabrik i England under kriget, där arbetare ser dagsljus bara på helgerna. I den stora krigsfabriken känner alla varandra och tilltalar varandra med namn. Priestley har blivit en favorit, bra personbeskrivningar, texterna känns moderna.

Han tvekade ett ögonblick. "Och jag känner ansvar för min pojke också", tillade han och sänkte rösten. "Ja, Sam, det gör jag. Det är delvis därför jag står här och pratar med er så här sent. Jag vill inte fara hem. Jag vet inte hur jag ska kunna se min hustru i ögonen. Hur kom det sig att vi tillät allt det här, så att våra pojkar - som gick i skolan på den tiden när vi sa til varandra att Hitler inte hade några onda avsikter - så att de ska offra sina liv? Det står maskiner där nere som jag köpte i Tyskland mindre än ett halvår innan kriget började. Och vi sålde motorer till dem och skulle ha sålt vad som helst till dem bara vi hade haft det. Det var bra för affärer. Varför insåg jag inte vart det bar hän." (sid 265)