Den sista gästens ballad av Peter Handke

Den sista gästens ballad (Die Ballade des letzten Gastes 2023)av Peter Handke.
Boken handlar om en man som på grund av sin yngre brors död gör ett sällsynt besök på sin hemort, som har förändrats från landsbygd till stadsutbredning, och hans familj, som både är likartad och förändrad, vilket får honom att observera omgivningarna och minnas medan han vandrar runt i området. Gregor, huvudpersonen, är en återkommande karaktär i Handkes verk som först dök upp i hans debutroman Die Hornissen (1966).
Nutid och dåtid flätas samman, det ena tycks tippa över i det andra och allt står "på en knivsegg". På sin väg tillbaka till familjen, genom det som en gång var bekanta landskap, stannar berättaren gång på gång upp, barndomsminnen väcks till liv och inre röster träder in i dialogen. Det som en gång var har oåterkalleligt förändrats och förblir ändå bekant. Inte alltid Nobelpristagare fortsätter skriva efter priset.

Vägen till Sainte-Victoire av Peter Handke

Vägen till Sainte-Victoire (Die Lehre der Sainte-Victoire 1980) av Peter Handke.
Författaren har övergivit fiktionen för att i jag-form tala om den hemkomst i tillvaron som allt starkare präglat hans senare verk. Sin livstolkning och därmed sin konstsyn utvecklar Handke under lång fotvandring på det sydfranska berget Sainte-Victoire, som kom att betyda mycket för Paul Cézannes (1839–1906) måleri och konstuppfattning. Handke följer i Cézannes spår på vägen till världen som "hem". Personligt skriven, trevlig läsning.

"Jag känner till platsen endast från Cézannes målningar. Men redan namnet L’Estaque ger mig en rumslig föreställning om fred. Trakten, vad det än har blivit av den, förblir "trygghetens hemvist"; inte bara under detta krig 1870, inte bara för den dåtida målaren. och inte bara efter en krigsförklaring." (sid 13)

Nobelpris i litteratur 2019
”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet” (Svenska Akademien)

Min dag i det andra landet. En demonhistoria av Peter Handke

Min dag i det andra landet. En demonhistoria (Mein Tag im anderen Land. Eine Dämongeschichte 2021) av Peter Handke är hans första efter att han mottog Nobelpriset. En vandrande man som inte riktigt känner igen sig, en poetisk förvandling, en befrielse och en ortsnärvaro. En ensam man rör sig i bekanta miljöer men inga bekanta vill prata eller kännas vid honom.

Under året, under åren av besatthet blev jag minsann så småningom i de andras ögon den entydigt och slutgiltigt onde, ett ondskans missfoster, en olägligt ondskefull en. Så hade det faktiskt också till fullo verkat, enligt min kära syster, i varje stund då jag utanför "min" kyrkogård hade "hamnat i blickfång" hos befolkningen. Där det förut kanske hade kunnat finnas något att sm¨flina åt hos mig var det nu slutflinat.
Så snart jag visade mig på bygatan ska det ha inträtt inte bara ett allmänt undvikande, utan en flykt, in i husen. (sid 13) Översättning Jesper Festin.

Peter Handke tar avstånd från sina tidigare uttalanden om folkmord: HÄR.

Frukttjuven av Peter Handke

"Var och en hade ett bord för sig själv. Makedoniern berättade om sin avstickare hem till Ohrid. Den portugisiske timmermannen trodde att det fanns något slags fortsättning för själen efter döden. Den rumänske muraren höll inte med. Polskan var trött efter nattpasset på ålderdomshemmet. Marknadsbiträdet från Martinique ville hinna ha en fest med oss andra innan han reste tillbaka. Skotten var emot de rika protestanterna i Glaskow Rangers och för de fattiga katolikerna i Celtic. Den unga ryskan från studenthemmet läste Leo Sjestov, på franska, för att lära sig språket. Den algeriske kyparen visade upp hur länge ha kunde stå på ett ben" (sid 50)

Frukttjuven eller Enkel resa till landets inre (Die Obstdiebin 2017) av Peter Handke, han har kallat sin nya roman Frukttjuven för "Det Sista eposet". Ett stick av ett bi blir det tecken som föranleder uppbrottet och som gör att författaren påbörjar sin berättelse. Här skildras en resa som på omvägar leder från Ingenmansbukten till det inre av landet, där frukttjuven kanske är dömd att stanna, men också om de oerhörda och hittills aldrig skådade farorna på vägen dit.
    "Då först såg jag bakom gungorna, på en annan bänk, i en djupare skugga, halvgömd av buskagekvistar, en kvinna, en ung. Hennes ansikte såg bekant ut. och hon log emot mig, som om också jag var bekant för henne. Jag grubblade, och äntligen gick det upp för mig. Där satt, någon annanstans än på sin gängse plats, kassörskan från mataffären i nedre änden av bantorget." (sid 56) bernur har läst: HÄR.

Frånvaron : en saga av Peter Handke

"Tåg, flygplan och fartyg är i normal trafik. Samtliga passövergångar är öppna. Räddningspatrullerna har återvänt oskadda. Även de som sist anmälts saknade befinner sig väl. I huvudstäderna råder lugn, och från ingen landsända föreligger rapporter om elavbrott eller telefonstörningar. Det råder varken matbrist eller risk för epidemier. De insatta åtgärderna har visat sig effektiva. Då en upprepning för närvarande inte är sannolik, räknar man tills vidare inte med särskilda åtgärder. I vädret har ett visst lugn inträtt..." (sid 111)

Frånvaron : en saga (Die Abwesenheit 1987)  av Peter Handke berättar om fyra personer som inte känner varandra: den Gamle, Kvinnan, Soldaten och Spelaren som tillsammans vandrar och reser genom stad och land, över berg och genom dalar. På väg bort från sig själva i ett konturlöst och väglöst landskap. På väg hem till något, till staden bortom ödemarken. En dag är den Gamle försvunnen, men de tre övriga följer den karta han lämnat kvar och den väg han stakat ut. Drömmen är att hitta honom. "En modern saga som skildrar det existentiella sökandet och försöker tyda tillvarons mening med symboler och mytiska chiffer."

"Tomheten här lovar dig ingenting längre, tystnaden här förkunnar dig ingenting längre, ditt gående här har ingen verkan längre, närvaron här, som du en gång, så ren tycktes den dig, upplevde som ett enda ljust spann, grumlas för dig mellan stegen som överallt. Även här i landet har tomt blivit tomt, dött dött, det förflutna oåterkalleligt, och ingenting finns längre att föra vidare. Du borde ha stannat ensam, på ditt rum. Bort från solen, gardinen för, artificiellt ljus på, öronlappsfåtölj, tv, stanna inom ramen, ingen avvikelse mer, titta rakt fram, inte snegla åt någons skriftbild mer, inga blickar bakåt mer mot de mörka hörnen av rummat, ingen vändpunkt mer, ingen bön mer, inget eget ord mer, bara tystnaden, utan dig." (sid 120) Översättning: Margaretha Holmqvist.

Peter Handke tar avstånd från sina tidigare uttalanden om folkmord: HÄR.

Timmen när vi inte visste något om varandra av Peter Handke

"Det som upptar mig väldigt är det faktum att jag träffar människor på trottoarer, kaféer och flygplatser utan att längre vara i stånd att uppfatta deras värdighet - jag talar om den värdighet som en gång i tiden utgick från storslagna böcker, filmer eller målningar. Hur är det till exempel möjligt att den amerikanske målaren Edwar Hopper under mellankrigstiden kunde gestalta en biografflickans öde eller ett särskilt slags kafé i New York? Och att jag, när jag går in på ett förortskafé, bara ser dessa stumma kroppar sitta och hänga vid bardisken. Varför har jag ingen känsla för tragiken i deras liv, på det sätt som Cezanne hade det, eller Faulkner, och även Sherwood Anderson?" (sid 51)

Timmen när vi inte visste något om varandra (Die Stunde da wir nichts voneinander wussten 1992) av Peter Handke har jag fått vänta, för biblioteken har bara en av denna bok, lång kö för andra av Handkes böcker, men mycket finns översatt till svenska, mycket nytryck också nu. Denna egentligen teater, med scenanvisningar, kommentarer, tankar, fragment.

Dörrknackaren av Peter Handke

"Mordberättelsen börjar, som alla berättelser, som fortsättning på en annan berättelse. De personer och saker som beskrivs är redan bekanta från den andra berättelsen, som inte är skriven utan bara utgör en tyst förutsättning. Som varje berättelse visar sig också mordberättelsen vara fortsättningen på en icke existerande berättelse." (sid 9)

Dörrknackaren (Der Hausierer 1969) av Peter Handke är en kriminalroman, dess hjälte är "dörrknackaren" observerar allt, registrerar även de obetydligaste skeenden, han är överallt. Det blir ingen slutlig lösning, eftersom en sådan inte finns. Personerna saknar namn. Skräck, ångest, förföljelse, död, ganska kafkaiskt på något sätt.

"3 Ordning i oordningen 
Nu håller mordet inte längre på att ske, det har redan inträffat. Det är inte längre en händelse, det är redan an handling. Att återställa den gamla ordningen är inte längre möjligt. Nu gäller det att ordna den oordning, som har uppstått genom handlingen, på så sätt att man radar upp och beskriver denna oordning. Uppradandet är en uppradning av de flesta möjliga detaljer.
    Uppradandet av så många detaljer som möjligt tjänar till att urskilja så mycket som möjligt." (sid 37)

Peter Handke är född 1942 i Österrike och numera bosatt i Västtyskland, har har vunnit anseende som en av de originellaste tyska författarna i sin generation, en mångsysslare: diktare, romanförfattare, dramatiker och filmare.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

"Hon läste tidningar, ännu hellre böcker, där hon kunde jämföra berättelserna med sitt eget levnadslopp. Hon följde med i min läsning, Först Fallada, Knut Hamsun, Dostojevskij, Maxim Gorkij, sedan Thomas Wolfe och William Faulkner. Hon yttrade ingenting värt att tryckas om det, berättade bara vad hon särskilt hade lagt märke till. "Men sådan är jag ändå inte", sa hon ibland, som om författaren i fråga hade beskrivit henne högst personligen. Hon läste varje bok som en beskrivning av sitt eget liv, och levde upp av det; ryckte fram med sig själv för första gången när hon läste; lärde sig att tala om sig själv; för varje bok kom hon att tänka på mer. Så fick jag så småningom veta något om henne." (sid 64)

Berättelse om ett liv (Wunschloses Unglück 1972) av Peter Handke som berättar om sin mor. Strax efter hennes självmord i början av sjuttiotalet känner han starkt att han vill berätta hennes historia. En kvinna som inte hade så många val, de hade inte de fattiga och speciellt inte kvinnor. Hon levde i Österrike och krigets och efterkrigstidens Berlin. I slutet var hon sjuk och ville inte leva längre. Handke berättar naket även om de sista timmarna med sin döda mor. Och Handke skriver att skrivandet inte har hjälpt:
"Skrivandet var inte, som jag först trodde, ett minne av en avslutad period i mitt liv, utan bara ett ständigt virrvarr av minnen i form av meningar, som bara tydde på ett avståndstagande."

"Ibland har jag visserligen under arbetet med berättelsen blivit trött på all öppenheten och ärligheten och har längtat efter att snart skriva något igen, där jag kunde ljuga lite och föreställa mig, till exempel teaterpjäs.
En gång slat kniven när jag skar bröd, och jag såg genast för mig, hur hon på mornarna hade skurit små brödbitar ner i den varma mjölken åt barnen." (sid 95)

Målvaktens skräck vid straffspark ⚽️

Målvaktens skräck vid straffspark (Die Angst des Tormanns beim Elfmeter 1970) av Peter Handke. Översättare: Margaretha Holmqvist, född 1928 i Åbo, en del äldre uttryck, finlandssvenska.
Boken handlar om montören och före detta målvakten Josef Bloch. Josef feltolkar en förmans gest och tror sig avskedad. Han driver omkring i staden med en växande känsla av att vara förföljd och upplever verkligheten alltmer som ett myller av tecken som alla anspelar på hans situation. Misstänksamheten och svårigheten att rätt tolka tecken plågar honom och de mest harmlösa detaljer laddas med betydelser och blir täcknamn och lösenord, indicium och förföljelse. Peter Handke tar avstånd från sina tidigare uttalanden om folkmord: HÄR.

Flera smakbitar hos: Mia.

   "På stationen träffade han en bekant, som skulle åka till en förort som domare i gärdsgårdsserien. Bloch tog denna upplysning för ett skämt och spelade med genom att säga att han ju liks väl kunde följa med som linjeman. Till och med då hans vän därefter snörde upp sin sjösäck och visade honom en domardräkt och en kasse med citronen, tog Bloch nu också dessa föremål - liksom tidigare den andres mening - för ett slags skämtartiklar, och medan han fortsatte att prata med vännen förklarade han sig också villig att bära sjösäcken i knät tillsammans med den andre på förortståget, hade han fortfarande, i synnerhet som kupén nu vid middagstid var nästan tom, en känsla av att han inlärt sig på det hela bara för skojs skull." (sid 15)

   "Skytten kom plötsligt springande. Målvakten, som hade ett grällt gul pullover på sig, blev stående fullständigt orörlig, och straffskytten sköt bollen i händerna på honom." (sid 92)

Eurotrash av Christian Kracht

Eurotrash (2022) av Christian Kracht börjar med en tillbakablick i hans debut Faserland för tjugofem år sedan: »Jo, jag måste till Zürich ett par dagar igen. Min mor ville absolut prata med mig. Hon hade ringt och bett mig komma snabbt, det hade varit rätt hemskt på telefon. Och av nervositet över det där hade jag mått så dåligt hela långhelgen att jag led av svår förstoppning. Till det måste jag dessutom säga att jag för ett kvartssekel sedan hade skrivit en historia som jag av någon anledning som jag tyvärr inte minns längre kallat Faserland, som jag har läst: HÄR.

Huvudpersonen ska besöka sin mor som knappt tar sig fram med tabletter och alkohol, han ser tillbaka  på sin familj: "Stundtals, ganska ofta hade jag sagt till mig själv att det verkligen inte var ett tecken på själslig hälsa att kunna anpassa sig till en djupt störd familj. Och hur jag hade burit mig åt för att bli en någorlunda normal människa, över huvud taget någonsin skulle lyckas att ta mig ur min familjs misär och sinnessjukdom, ur dessa avgrunder som inte kunde vara djupare och oerhördare och eländigare, det förmådde jag inte utröna för mig själv där jag låg på hotellsängen i Zürich och stirrade upp i taket medan berusade zürichungdomar ylande drog förbi nedanför fönstret och firade sin trista berusning." (sid 19)

Rotlöshet, ensamhet och rastlöshet: "Jag hade alltid levt i drömmarna, i språkets chimärer. Jag förstod aldrig varför jag, efter att elva år gammal ha lämnat Schweiz för att åka till ett kanadensiskt internat, sedan ständigt flytta runt i världen med mina ägodelar i plastpåsar och resväskor eller förvarade i olika förråd nånstans. Cd-skivor som man inte längre kunde lyssna på eftersom det inte längre fanns några cd-spelare. Grammofonskivor som man inte längre kunde spela, eftersom det inte längre fanns några skivspelare. Böcker som upplöstes av termiter och fukt, kläder som blivit omoderna och luktade dävet." (sid 35)  Christian Kracht i Babel: HÄR.