Air av Christian Kracht

Air (2025) av Christian Kracht
Inredningsdesignern Paul trivs bra i den skotska småstaden Stromness med utsikt mot havet och Orkneyöarna. En dag kommer ett mejl från en tidskrift, det gäller en serverhall i Stavanger, vill han infinna sig för ett möte? Paul packar väskan och ger sig av - kanske för gott.
Christian Kracht lämnar den tredimensionella världens fasta mark och ger sig ut på ett litterärt äventyr som bär drag av saga på tröskeln till en ny tidsålder av datalagring, solstormar och ackumulativ artificiell intelligens. Äventyrsroman för vuxna som blandar inslag av filosofisk saga, allegori och magisk realism. Tre olika världar som möts.

"Paul ville veta mer om uppdraget, att resa till Norge och måla insidan av ett massivt datacenter vit. Det var väl för det prestigefyllda designmagasinet Kǔki? Äsch, svarade Cohen, det var ju bara ett oviktigt sidoprojekt, sedan flera år ägnade han sig åt att forska i rodismen, den slaviska nyhedendomen, bland annat. De vitblonda kvinnorna i flätor och vita linnesärkar som träffades runt lägereldarna på ängarna för att sjunga i österns ändlösa björkskogar." (sid 72)

Eurotrash av Christian Kracht: HÄR.
Faserland av Christian Kracht: HÄR.

Eurotrash av Christian Kracht

Eurotrash (2022) av Christian Kracht börjar med en tillbakablick i hans debut Faserland för tjugofem år sedan: »Jo, jag måste till Zürich ett par dagar igen. Min mor ville absolut prata med mig. Hon hade ringt och bett mig komma snabbt, det hade varit rätt hemskt på telefon. Och av nervositet över det där hade jag mått så dåligt hela långhelgen att jag led av svår förstoppning. Till det måste jag dessutom säga att jag för ett kvartssekel sedan hade skrivit en historia som jag av någon anledning som jag tyvärr inte minns längre kallat Faserland, som jag har läst: HÄR.

Huvudpersonen ska besöka sin mor som knappt tar sig fram med tabletter och alkohol, han ser tillbaka  på sin familj: "Stundtals, ganska ofta hade jag sagt till mig själv att det verkligen inte var ett tecken på själslig hälsa att kunna anpassa sig till en djupt störd familj. Och hur jag hade burit mig åt för att bli en någorlunda normal människa, över huvud taget någonsin skulle lyckas att ta mig ur min familjs misär och sinnessjukdom, ur dessa avgrunder som inte kunde vara djupare och oerhördare och eländigare, det förmådde jag inte utröna för mig själv där jag låg på hotellsängen i Zürich och stirrade upp i taket medan berusade zürichungdomar ylande drog förbi nedanför fönstret och firade sin trista berusning." (sid 19)

Rotlöshet, ensamhet och rastlöshet: "Jag hade alltid levt i drömmarna, i språkets chimärer. Jag förstod aldrig varför jag, efter att elva år gammal ha lämnat Schweiz för att åka till ett kanadensiskt internat, sedan ständigt flytta runt i världen med mina ägodelar i plastpåsar och resväskor eller förvarade i olika förråd nånstans. Cd-skivor som man inte längre kunde lyssna på eftersom det inte längre fanns några cd-spelare. Grammofonskivor som man inte längre kunde spela, eftersom det inte längre fanns några skivspelare. Böcker som upplöstes av termiter och fukt, kläder som blivit omoderna och luktade dävet." (sid 35)  Christian Kracht i Babel: HÄR.

Faserland av Christian Kracht

Faserland (1995) av Christian Kracht är hans debut, handlar om en man i sena 20-årsåldern som gör en resa genom det återförenade Tyskland från nord till syd, från stad till stad, från hotell till hotell, går på barer, hamnar på fester, nästan ständigt berusad och omgiven av människor han inte känner. Olika märkesvaror och märkeskläder markerar lyxen, fina bilar, fina krogar, champagne. Med start på Sylt och med anhalter i Hamburg, Frankfurt, Heidelberg, München, Meersburg och slutligen Zürich i Schweiz. Vid varje anhalt deltar han i festande och lever ett utsvävande liv med droger och sex, iakttagande och deltagande i sin egen generations dekadens och infantilisering. Historien är aldrig långt borta i das Vaterland, the fatherland - Faserland.

   "Jag tittar ut genom fönstret och brer smör från den lilla plastförpackningen på ett bröd, och det där nordtyska slättlandet drar förbi med får och allt, och jag kommer att tänka på hur jag förr alltid brukade luta mig ut genom tågfönstret, med huvudet i fartvinden tills tårarna började rinna
   Idag kan man förstås inte öppna fönstren längre, där i snabbtågen, vars inredning är helt fruktansvärd och alltid påminner mig om något slags shoppinggalleria, inget är vackert längre och absolut ingenting är som förr." (sid 25)