Dagsljus först på lördag

Dagsljus först på lördag (Dayligtt on Saturday 1943) av J.B. Priestley, när jag läst färdigt hittade jag boken på engelska i min bokhylla. Boken handlar om människor i en kamouflerad flygplansfabrik i England under kriget, där arbetare ser dagsljus bara på helgerna. I den stora krigsfabriken känner alla varandra och tilltalar varandra med namn. Priestley har blivit en favorit, bra personbeskrivningar, texterna känns moderna.

Han tvekade ett ögonblick. "Och jag känner ansvar för min pojke också", tillade han och sänkte rösten. "Ja, Sam, det gör jag. Det är delvis därför jag står här och pratar med er så här sent. Jag vill inte fara hem. Jag vet inte hur jag ska kunna se min hustru i ögonen. Hur kom det sig att vi tillät allt det här, så att våra pojkar - som gick i skolan på den tiden när vi sa til varandra att Hitler inte hade några onda avsikter - så att de ska offra sina liv? Det står maskiner där nere som jag köpte i Tyskland mindre än ett halvår innan kriget började. Och vi sålde motorer till dem och skulle ha sålt vad som helst till dem bara vi hade haft det. Det var bra för affärer. Varför insåg jag inte vart det bar hän." (sid 265)

uppmärksamhet 🎷 fem en fredag

1 Vad tappar du fokus på oftare än du vill? händer sällan.
2 Vad går dig oftast helt förbi i vardagen? främlingar.
3 När har du senast haft allas blickar på dig? när vi äter tillsammans och småpratar med familjen.
4 Vad förtjänar egentligen mer fokus än det får? maken.
5 Vad borde du ge mindre uppmärksamhet? nyheter.

Uppmärksamhet Fem en fredag hos ElisaMatilda.

◀️ Makens storbandskonsert igår.

Jordskalvet av Nina Bouraoui

Jordskalvet (Le jour du séisme 1999) av Nina Bouraoui
Med havet som symbol, det enda som egentligen ligger mellan henne och Algeriet, förklarar Bouraoui hur allting samtidigt kan finnas nära och långt bort. Och tillsammans med en otroligt rytmiskt skicklig interpunktion förmedlar hon också jordskalvet genom texten, då den poetiskt ryckiga rytmen och de uppryckta fragmenten skapar en läsning som bäst kan liknas vid ett skalv. En prosalyrisk och poetiskt fragmentarisk roman.

Min barndom öppnar trädgården, el boustain. Min barndom föreskriver och påbjuder. Den bygger en skola, el madrassa. Den tar och ersätter. Den skriver, bataba. Barndomen är en öppen plats. Den är, uppburen. Den är, i närheten. Den blir en kropp, en röst, en riktning. Den bär två ansikten. Den existerar, fortfarande. Den svämmar över. Den ryms på en dag. Den blir kvar, för alltid. Den överförs. Den skapar - åmala - minnet.
    Min barndom slukar mitt liv. (sid 44)