Hemma där hjärtat finns av Jenny Colgan

Hemma där hjärtat finns (2025) av Jenny Colgan
Alla letar efter sitt perfekta hus. Men ett hem är där hjärtat finns.
Janey Munroe har mycket att vara tacksam för - ett charmigt hus vid havet i Carso som hon själv renoverat, ett jobb som audionom som hon älskar, två vuxna barn och en varm vänkrets.
Men sedan maken lämnade henne har självförtroendet fått sig en törn. När hennes buttert bestämda trettioåriga dotter Essie plötsligt meddelar att hon måste flytta hem igen, sätts Janeys nyvunna frihet på prov. Hon älskar sin dotter, men deras gemensamma tonårstid var allt annat än enkel - och nu hotas dessutom Janeys försiktiga försök att börja dejta igen.
Essie har just förlorat jobbet, hyran i Edinburgh är omöjlig att betala och pojkvännen vägrar ta nästa steg. Med svansen mellan benen flyttar hon hem, i hopp om att havsluften ska lätta på livets motgångar. Att bo under samma tak igen blir en prövning - men också en möjlighet. Med hjälp av omplaceringshundar, pubquiz och ett oväntat renoveringsprojekt hittar mor och dotter långsamt tillbaka till varandra, och kanske också till kärleken och sig själva.

    Han pratar om männen som åker ut till oljeriggarna, tuffa hårda knegare allihopa. De arbetar två månader för varje månad de är hemma hos sina familjer eller ibland, på puben. "De kan behöva något att göra när de är iland, tror du inte det?"
    "Jodå", säger Janey. Hon känner till männen, möter dem titt som tätt eftersom det ständiga bullret från borren går hårt åt deras öron. De blir utrustade med hörselskydd men vill inte ha på sig de där förbaskade grejerna: De är unga och tror att de är osårbara. Hon träffar dem när de är femtio och inte hör vad folk säger på tv, när det känns som om omgivningen har blivit svår att nå. Hon försöker alltid undvika att göra ator sak av hur lätt det hade kunnat förhindras. (sid 116)

Flera smakbitar hos: Mia.

Bamse 60 år

Bamse fyller 60 år – och påminner om att den som är stark måste vara snäll. I 60 år har Bamse lärt barn och unga att den som är stark också måste vara snäll. Under jubileumsåret 2026 firas han med nya berättelser, musik, film och aktiviteter – och med ett pris som ska inspirera även vuxna att våga vara snälla.

coffee table books - mittemellan

Detta är i Portmore House i Skottland.

Vad är det första vårtecknet du brukar lägga märke till?  Ljuset.

Vad längtar du mest efter när vintern börjar släppa?  Lämnar vinterkappan 1 maj.

Vad gör ett kallt bakslag lite lättare att acceptera?  Tar en dag i taget.

Vilken liten sak i vardagen förändras först när säsongen vänder? Klär på mig snabbare.

 Vad märks mest på människor när ljuset kommer tillbaka? Piggare.

Mittemellan hos ElisaMatilda.

Inte längre människa av Osamu Dazai

Osamu Dazai är utan tvekan en av Japans mest lästa och beundrade författare. Trots att hans böcker är översatta till en mängd språk har inget av hans verk tidigare publicerats på svenska. Lars Vargös översättning från japanska kommer ut våren 2026.
Inte längre människa anses av många vara höjdpunkten i hans litterära karriär. Boken bygger till stor del på författarens eget självförbrännande liv. Inte längre människa kom 1948, dödsåret. Dazai lyckades ta livet av sig, på femte försöket.

Bokens huvudperson, Yozo, är sedan bardomen sjuklig och tillbakadragen, oförmögen att släppa någon inpå livet. Han lyckas hålla distans till människor genom att ständigt spela pajas och få sin omgivning att skratta, men äcklas både av sig själv och av människorna omkring honom. Genom en elev han träffar på en konstskola kommer han i kontakt med alkohol och prostituerade. Detta uppslukar Yozo totalt och undan för undan kläds han av varje spår av mänsklighet. Romanen ifrågasätter såväl mänskliga ideal som hela samhällets uppbyggnad och känns lika aktuell i dagens Sverige som när den skrevs i Japan 1948. Det är den bok japanerna läser mest fick jag nyligen veta. Den svenska utgåva från 2008 som finns är översatt av Anna Troberg ifrån kinesiska, men nu håller Lars Vargö på med en översättning ifrån japanska som troligen ska komma ut våren 2026.

    Så fort någon frågade vad jag ville ha, så var min första impuls alltid att svara: "Ingenting." Tanken att det inte spelade någon roll for genom mitt huvud, att ingenting skulle göra mig glad. Samtidigt var jag obotligt oförmögen att neka något som erbjöds mig av någon annan, hur lite jag än tyckte om det. När jag avskydde något, kunde jag inte forma orden, "Jag tycker inte om det." När jag tyckte om något smakade jag tveksamt och förstulet på det, som om det var beskt. I båda fallen led jag av en obeskrivlig skräck. Jag hade med andra ord inte ens kraft nog att välja mellan två alternativ. (sid 20)