Titeln syftar på Ludwig van Beethovens A-dur-klaviersonat (op. 101). En samling korta, essäistiska texter och funderingar kring åldrande, förändrade tidsanda och ensamhet. Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som
har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när
en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som
förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på
hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som
får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande
essäer tar han några stora musikverk till hjälp för att definiera sitt
förhållande till verkligheten.
Alltid trevligt att läsa Engdahls välskrivna texter, lärorikt och en del att fundera över. Trevligt att han trivs i sin nya hemstad.
"
Under den period då jag ihärdigt fördömdes i Stockholmspressen hände det ibland att okända personer kom fram till mig på gatan när jag var på besök här i staden och sa någonting i stil med "Roligt att se dig i Göteborg!" Jag tror inte att de med detta ville ta ställning i någon stridsfråga. De ville bara tala om att de lät mig vara. Jag uppskattade uppskattade det mer än medhåll och definitivt mer än vackra uppläggningar om rätten att ha en egen uppfattning. Jag tänkte att det är så här världen blir mänsklig"
(sid 65)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar