Den västerländska kanon av Harold Bloom

Den västerländska kanon (The Western canon 1994) av Harold Bloom är en mastodont verk av tjugosex västerländska författare som skriver på de europeiska språken, Bloom fastslår att Shakespeare är den västerländska kanon. Anders Cullhed i Tidens guld : essayer om kanon, liv, poesi håller med om kritiken mot Bloom för att hans kanon är så anglosaxistiskt präglad. "Bloom talar i allmänna ordalag om Shakespeares psykologi, hans förmåga att skildra individer under genomgripande förändring, hans rika register av såväl stilar som mänskliga typer, kraften i hans retorik likaväl som hans vision av en värld som inte lånar sig till religiös sublimering eller allergorisk schematisering, och slutligen hans "universiteter". Också den sistnämnda termen hänger i luften men kommer sist och slutligen att avse förmågan att tala till envar." (sid 21)

Den västerländska kanon är en guldgruva om man vill veta mer och förstå sina favoritförfattare. Eller hitta nya favoriter. Proust, James Joyce, Kafka.Borges, Neruda och Pessoa. Ett kapitel om Virginia Woolfs Orlando: feminism som kärlek i litteraturen. Jane Austens Övertalning, Emily Dickinson: vithet, hänförelser, de mörka. George Eliots Middlemarch.

"Under mina försök att läsa ett stort antal av de verk som förtrytsamt lanserats som alternativ till kanon har jag gjort reflektioner att dessa volontärer måste tro att de har talat skönlitterär prosa i hela sitt liv, eller att deras djupa engagemang bara behöver lite verbal svulstihet för att bli dikt. Jag för min del hoppas att litterata överlevande ska finna en eller annan författare eller bok i kanon som de inte träffat på förr, och skörda den vinst som bara kanonisk litteratur kan bjuda." (sid 585)