Vi brukade bo här av Marcus Kliewer

Vi brukade bo här (We Used to Live Here 2026) av Marcus Kliewer, en kanadensisk författare, bosatt i Vancouver. Vi brukade bo här är hans debut. Netflix har köpt filmrättigheterna med Blake Lively i huvudrollen. Modernista.

När Charlie och Eve får möjlighet att köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris ser de genast potentialen. Det är inte första gången de renoverar och säljer vidare ett gammalt hus, och den här gången räknar de med en rejäl vinst. Allt ser lovande ut.
    Tills det en dag knackar på på dörren.
    Mannen på trappan säger att han en gång bodde här. Han vill bara ta en snabb rundtur med familjen – ett sista farväl. Men när familjen kliver in över tröskeln händer något. Rummen börjar kännas fel. Små saker flyttar sig. Dörrar står öppna som ingen minns att de öppnat. Blickar dröjer för länge.
    Eve vill få ut dem – men familjen dröjer sig kvar som om huset fortfarande vore deras. När Charlie plötsligt försvinner börjar verkligheten spricka i sömmarna. Är det Eve som har tappat greppet? Översättning av Ylva Spångberg.

Eve hade börjat stänga dörren när pappan sa: "Ursäkta, men går det bra om vi väntar i hallen? Det är rätt kallt här ute."
     Eve öppnade munnen och tvekade igen.
     "Vi lovar att inte bränna ner huset", skojade han.
     Hon försökte le. "J-ja, visst."
     "Tack, jättetack. Vi håller oss här intill dörren." Han vinkade in familjen och sa åt pojkarna att inte röra vid något. Eve tittade på när främlingarna en efter en kom in i hennes hem. Varningsklockorna i hennes undermedvetna började ringa. Hon mindes dimmigt att hon hade hört historier. Historier om främlingar som dök upp vid hus, påstod att de hade bott där förut och bad om att få se sig om lite snabbt. Och sedan, när det intet ont anande offret inte var på sin vakt längre: rån, tortyr, mord. Fast… hon hade aldrig hört talas om att folk gjorde det medan de utgav sig för att vara en hel familj, med barn och allt, men…
     Någon gång ska vara den första, va?
     Någonting som lurade i hjärnans djupaste, mörkaste skrymsle lade sig i. En nästan hörbar röst som hon hade haft med sig ännu längre tid än de trasiga varningsflaggorna.(sid 12)