Ensamma hjärtan i Viskehamn (2026) av Anna Linde, bosatt i Nacka utanför Stockholm med sin familj. Hon är utbildad socialantropolog och personalvetare. Ensamma hjärtan i Viskehamn är hennes debut, en varm berättelse om att söka sitt ursprung och den gemenskap man kan finna på vägen dit.
Journalisten Minna står mitt i det som varit hennes mors hem och måste hastigt bestämma sig för vilka minnen hon ska ta med sig. En tavla fångar antikvitetshandlarnas intresse, men medan sambon André börjar känna doften av pengar klickar något till i Minna. Hon känner igen husen i målningen. Viskehamn, var har hon hört det förut?
Minna inser hur lite hon vet om sin mammas historia och beger sig till den lilla orten under förevändningen att skriva ett reportage. Snart har hon hyrt in sig på övervåningen till en nedlagd blomsterbutik. Tack vare den pensionerade journalisten Rolf börjar hon lära känna människorna i Sveriges minsta kustort utan att avslöja sitt egentliga uppdrag, och till doften av jul och nybryggt kaffe blir hon alltmer insatt i ortens hemligheter.
Minnas känslor för Viskehamn växer i takt med att en hund allt oftare kommer på besök – och tvingar sin husse, den buttre ägaren till klädbutiken rakt över gatan, att komma efter.
"Hon ville ju studera vidare för att lära sig mer om skrivandet, inte hur man bäst skulle lyckas i rutan.
Minna såg på högen av utkast till artiklar som låg på soffbordet. Det var ett under att André lät henne ha dem liggandes, han som vanligtvis ville ha allt prydligt och välordnat. Kanske visade han henne omsorg och respekt trots allt? Hon tänkte på sitt arbete igen. Hon hade inte gett upp, trots floppen på universitetet. Hon hade jobbat långa skift på restaurang för att få ihop till en privat utbildning som hon hittat, en utbildning med fokus på just skrivande. Hon hade älskat varje delmoment. Varje inlämning, varje seminarium och varje föreläsning. " (sid 28)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar