"Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta." Läs: HÄR.
Eller som man säger om Claude Simon:
Intriger oväsentligt, språket underordnat. Slutet, hur det går oviktigt.
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra. Men varför avslutades aldrig somliga böcker? Svaret på frågan leder in på död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. ”Bränn allt!” sa Kafka, Ovidius och Mallarmé på dödsbädden, men eftervärlden struntar glatt i deras önskan. Vissa böcker blev liggande av rädsla för repressalier eller att misslyckas. Vissa litterära skapelser var för hemska till och med för Strindberg. Somliga författare vill helt enkelt att det roliga aldrig ska ta slut och vägrar därför att bli klara, som Tolkien. Andra författare, som Baudelaire och Camus, låter med flit bli att skriva rätt böcker, utan nöjer sig med att ha fått kasta ner den briljanta idén i en anteckningsbok. De böckerna väntar fortfarande på att bli skrivna. Här möter vi dem alla. Hanna: HÄR.
11 kommentarer:
Klart att man vill ha ett avslut. Helst i positiv anda. Det tror jag är helt mänskligt.
Men jag gillar att läsa serier och följa huvudrollsinnehavarna under en längre period. Men efter ett antal böcker, så känns det bra med ett avslut.
Sluten minns jag nog mest om de stör, annars är det vägen som är viktig för mig ;)
Anna-Lena, sällan jag läser serier.
Lyran, lite så; "det är vägen, som är mödan värd.”
Sluten är svåra att komma ihåg och det hjälper inte att jag skriver om böckerna jag läser, före sluten skriver jag ju inte om. Men det är kanske så att det är det man läser för att komma dit som är det viktiga.
När jag var liten läste jag alltid slutet först, för att veta om det var lönt att läsa resten 😆
Jag vill definitivt ha någon form av avslut på en bok. Visst kan det finnas öppna slut som kan vara bra men jag tycker också att det kan tyda på en oförmåga att knyta ihop säcken. Det behöver inte vara ett lyckligt slut men ett avslut ska det vara. Jag kan fortfarande reta mig på "Borta med vinden".
Mösstanten, man kan ju inte spoila, det förstör lite av läsningen. Det finns olika sätt att läsa och skriva om böcker.
Hanna, haha, jag har nog aldrig (?) kollat slutet i förväg, men ibland (?) låter jag bli att läsa till slutet...
Znogge, lite lyckliga slut är nog att föredrar, men jag kan ibland lägga undan boken och vänta med att läsa slutet, vill hålla kvar stämningen lite till.
Oj, för mig är både språket och slutet viktiga!
Skicka en kommentar