Jag som aldrig känt en man (Moi qui n'ai pas connu les hommes 2025) av Jacqueline Harpman.
"Under mycket lång tid var den ena dagen på pricken lik den andra, men så började jag tänka och allt förändrades." Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. Kvinnorna övervakas av beväpnade vakter och har ingen aning om hur de hamnat där. De har inget grepp om tiden och endast vaga minnesbilder av hur livet såg ut innan.
I ett hörn sitter den fyrtionde fången, en ung flicka, och prövar sina tankar. Hon är utstött från de andras gemenskap. Men när slumpen ger kvinnorna en chans att fly ska hon visa sig vara nyckeln till gruppens överlevnad.
Regnet hade upphört och molnen skingrades medan maten kokade: solen kom fram, högst upp på himlen, vilket innebar, berättade kvinnorna, att det var mitt på dagen. Vi åt denna första måltid sittande i små grupper runt elden, medan var och en där nere i källarhålab hade tagit sin matskål och satt sig varsomhelst. Det var gott om mat och första gången fanns det rester kvar i kastrullerna, vilket gav upphov till glada skämt:
- Vi kommer att lägga på hullet, sa de. (sid 87)
5 kommentarer:
Ett spännande upplägg. Den får jag nog titta närmare på.
Låter förskräckligt... och läsvärt! Tack för tips!
Mösstanten, annorlunda läsvärd bok.
Anna-Lena, jag tyckte om boken.
Tack för tipset! Den låter väldigt spännande så den får kollas upp.
Skicka en kommentar