Av mörkret sydde jag en klänning
och kantade fållen med frost från taggtråden.
I urringningen fäste jag en nyckel,
den som jag en gång kom in men överallt.
Jag längtar så
tillbaka till bråddjupet,
till dansgolvet av mossvatten
när ljuset river i klänningen.
Ett ljus utan ärende.
Naturen har en djup närvaro i Ingela Strandbergs poesi. Hon skildrar både den svenska landsbygdens traditioner och myter, och det högst samtida och vardagstriviala. Men framför allt utgör hennes diktspråk en förbindelse mellan två slags tystnader: den ensamma människans och naturens.
Walden (1854) av Henry David Thoreau, klassiker som passar alla årstider.
Thoreau är både Kersin Ekmans och Annie Dillards idol och förebild.
Tillvarons andliga dimension viktigt men ändå livet här på jorden de skriver om.
6 kommentarer:
Ingela Strandberg var verkligen inte helt fel. Jag gillar hur hon väver in naturen. Det ger en speciell känsla.
Znogge, precis, hennes texter är trevlig läsning.
Vackert! Förståeligt. Fantasieggande. Fin poesi alltså.
Anna-Lena, Ingela Strandberg är riktigt läsvärd poet.
Ingela Strandberg måste jag läsa. Jag har väl läst något för hemskt länge sedan och det är nog allt.
Mösstanten, ny bekantskap för mig, hennes texter är riktigt fina.
Skicka en kommentar