Suckar, suckar äro Elementet,
I vars sköte Demiurgen andas.
Så inleds Erik Johan Stagnelius sena dikt "Suckarnes Mystär", den mäktigaste gestaltningen av melankolin som allomfattande Weltschmerz i svensk litteratur. Men vad betyder dessa suckar, där allt i skapelsen har sin boning, och vilken roll har de i författarskapet?
Anders Olsson letar fram litterära suckar av andra samtida författare med Stagnelius och funderar på betydelser. Även suckar i psalmtexter. Jämför med andra litteraturvetare. Fotnoter och biografi omfattar närmade tjugo sidor. Kanske kollar jag någon gång vad Fredrik Böök tänkte om Stagnelius (kvinnliga författare gillade han inte).
Olsson plockar fram samtida ordböckers definitioner om suck olika varianter "sinnets ack och O". Många som använt suckar i texten, några: Kant, Fichte, Hegel, Schiller, Schelling, Lidner, Thorild, Hammarsköld, Goethe.
Hur förhåller sig egentligen Stagnelius känslospråk till tårarna och den passiva åtrån, som möter oss i dikten långt innan högromantiken etableras? Roland Barthes har formulerat: Vem är det som gråter när Werther gråter? Är det den älskande i honom, eller är det romantikern?" (sid 18)
"För en kärleksdiktare som Stagnelius är suckarna den intima formen av kommunikation mellan de älskade. Sucken kan få ett gensvar av rodnande kinder hos den älskande. Och det är inte minst avsaknaden av suckar som uppenbarar känslospråkets makt. Men suckar är hos Stagnelius inte bara det språk som de älskade kan dela. Man kan också locka den åtrådda med suckar som en invit till älgskog." (sid 13)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar