Mot fyren av Virginia Woolf

Mot fyren (To the Lighthouse 1927) av Virginia Woolf. Fyren Godrevy på omslaget. Nyöversättning av Margareta Backgård, efterord av Annelie Bränström-Öhman.
"Hyran var precis två och en halv penny, barnen älskade det, det gjorde hennes man gott att vara på femtusen eller för att vara mer exakt på femhundra kilometers avstånd från bibliotek och föreläsningar och elever; och här fanns plats för gäster.
    Bastmattor, tältsängar, reliker av bord och stolar som hade tjänat ut i London - de dög bra här, och så många fotografier och böcker. Böcker, tänkte hon, växer av sig själva. Hon hade aldrig tid att läsa dem. Inte ens de böcker som hon hade fått i present med författarens dedikation. "Till henne vars önskningar är lag"... "Till den nya Helena, lyckligare än forna dars"... hade hon skam till sägandes läst." (sid 34)

Mot fyren av Virginia Woolf berättar om den dag (vid ön St Ives i Cornwall), där Mrs Ramsays familj med åtta barn bor i sommarvillan på ön. Deras son James högsta önskan är att åka på utflykt till fyren, men väderleksrapporten är inte gynnsam. Mr Ramsay, familjehuvud och professor, tror inte på utflykten. Flera bekanta är på besök i sommarhuset, även den unga konstnärinnan Lily Briscoe som målar människor runt omkring henne, men hon vill inte visa sina målningar för någon.
Det blir ingen utflykt, första världskriget kommer emellan, först tio år senare återvänder familjen Ramsay till ön och båtutflykten mot fyren blir av, utan Mrs Ramsays. Boken är delvis självbiografisk.

"Never mind: the rent was precisely twopence halfpenny; the children loved it; it did her husband good to be three thousand, or if she must be accurate, three hundred miles from his library and his lectures and his disciples; and there was room för visitord.

Flera smakbitar hos: Mia.

    Mats, camp beds, crazy ghosts of chairs and tables whose London life of service was done - they did well enough here; and a photograph or two, and books. Books, she thought, grew of themselves. She never  never had time to read them. Alas! even the books that had been given her, and inscribed by the hand of the poet himself: 'For her whose wishes must be obeyed'... 'The happier Helen of our days' ... disgraceful to say, she had never read them." (sid 38)

All the Lives We Ever Lived: Seeking Solace in Virginia Woolf  (2019) by Katharine Smyth: "Perhaps there is one book for every life."