Vinter (2026) av Magnus Dahlström
En sträng och ohygglig framtidsvision som på ett suggestivt, dramatiskt och olycksbådande sätt tecknar bilden av en värld i snabb förändring.
Det är ovanligt kallt. Plötsligt är det snö i juli månad i den trakt där en tandläkare har fått ett kort vikariat – en anställning som nog kan förlängas, vilket är bra, eftersom hans sambo väntar deras första barn. Så går tiden, och tre generationer senare är sjön där man tidigare kunde bada bottenfrusen."Vinter" är en sträng och ohygglig framtidsvision som på ett suggestivt, dramatiskt och olycksbådande sätt tecknar bilden av en värld i snabb förändring.
"Solen doldes bland molnen och det var kyligt i luften, någon minusgrad. Fortfarande kallt för årstiden och enstaka stänk i luften föreföll pendla mellan is och vatten. Jag betraktare soptunnan som var plaverad i kanten av den lilla grusplanen. En behållare i kraftig plast med hjul nedtill, och ett handtag på locket. Hjulen var placerade utåt, mot uppfarten, och tunnan kunde rullas iväg vid tömningen.
Vinden svepte över området, mot skogen bortom trädgården. Min sambo gick gick planlöst på det glesa gräset framför huset med telefonen tryckt mot sidan av huvudet. Hon lyssnade och pratade vartannat, jag hörde några otydliga ord. Blodpropp. Hennes röst kom och försvann när hon stelt rörde sig, med rak rygg och bredbent." (sid 81)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar