Vad är en romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra? Sådana frågor söker Horace Engdahl besvara med sina nyläsningar av åtta svenska författarskap från 1700-talets slut och 1800-talets början: Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner, Atterbom, Stagnelius, Almqvist och Tegnér. Horace Engdahl är essayist, litteraturforskare, ledamot av Svenska Akademien och en av Sveriges skarpsinnigaste kritiker. Hans bok om romantiken rymmer estetiska resonemang som i hög grad griper in i dagens litterära diskussion.
Jag läser inte hela boken utan kollar det som Engdahl skriver om Stagnelius.
Stagnelius verklighet är paradis eller öken. Dessa platser är metaforiska. Någon påtaglig och självständig värld värld har sällan möjlighet att ta form i hans texter. Engdahl synar texterna från olika håll men uppmanar litteraturhistoriska läsare undvika att gå i fällan att skriva de stagnelianska dubbelheterna på kontot av en eller annan filosofi (typ nyplatonismen, hegelianismen, Herakleitos), Tvetydigheten är närvarande. Det finns i motsägelsen mellan utsagan och utsagans medel.
Anders Olsson, professor i litteraturvetenskap, gillar Engdahls misstro mot att låta metafysisk princip "få kontroll över omkastningarna" och därmed över det inre dramat i Stagnelius diktning. Hans poesi strider inte sällan mot den idé som uppfyller den. Sådana harmoniserade försök liknar, enligt Engdahl, "desperata rationaliseringar", och de är verksamma i diktarens egen strävan. Mer finns att säga, fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar