Brigitte Bardot och Lolitasyndromet : essäer av Simone de Beauvoir innehåller nio esseär flesta från 1940-talet. Simone de Beauvoir gillar Brigitte Bardot för hennes okonstlade sätt, hon gör det hon har lust med, hon kritiserar ingen. Detta oroar fransmän som inte är förtjusta i Bardot (1959) som går i långbyxor, har ingen makeup, rufsigt hår. Brigitte Bardot är lika mycket jägare som bytet. Mannen är ett objekt, hon är mannens medsyster och like. En fri kvinna är motsatsen till en lättsinnig kvinna, inget vulgärt, en sorts spontan värdighet, skriver Beauvoir. I USA visar mannen respekt gentemot kvinnan, vilket fransmän inte gör.
Den röda tråden i boken är delvis att vi ska vara människor. Likgiltighet är av ondo, bekräftelse behöver vi alla. Människan är en nyfiken och responsiv varelse och en individ har alltid ett val. En människa kan aldrig frånsaga sig sin frihet; hon har alltid ett val. Hängivenhet retar ofta den som är föremål för den; han begärde ingenting, det är hans mor, hans hustru, hans vän som begär deras hängivenhet ska uppskattas; de njuter av den andras olycka eftersom de hoppas kunna trösta henne. En av Beauvoirs många tankegångar i essän Existentialismen & folkets visdom.
I essän i Litteratur & metafysik skriver Beauvoir att i en bra bok syns inte författaren: Värdet hos en god roman är när läsaren reagerar som inför levda händelser, trollbunden. Romanen måste undslippa sin upphovsman. Läsaren är rädd för att våga sig in i läsandets äventyr, låta sig ryckas med av historien, istället försöker hon översätta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar